Vad händer i hjärnan vid psykisk sjukdom?

Referat av föredrag


Elias Eriksson


För närvarande har ett femtiotal kemiska substanser med antingen säkerställd eller sannolik transmittorfunktion identifierats i CNS. En del av dessa har speciellt stor betydelse för de högre hjärnfunktionerna och därmed för vårt kognitiva och emotionella välbefinnande. Störningar i dessa transmittorsystem resulterar i mer eller mindre specifika psykiska symtom. Docent Elias Eriksson, Göteborg, guidar genom några av våra viktigaste transmittorsystem.

Två huvudaktörer bland hjärnans transmittorsubstanser är GABA och glutamat, berättar Elias Eriksson. Generellt sett kan man se GABA som hjärnans bromspedal. Denna aminosyra hämmar nästan alltid de nerver den påverkar. Glutamat är generellt sett att betrakta som hjärnans gaspedal och stimulerar följaktligen de nerver som den påverkar. Man kan idag med fog hävda att glutamat sannolikt är involverat i stort sett i alla psykiatriska sjukdomar.
Glutamat exciterar neuron och exempelvis är epilepsi en slags överdriven neuronexcitation. Man vet också från djurförsök, att glutamat är viktigt för kognition, inlärning och minne. Genom en glutamatminskning får man följaktligen en försämrad kognition. Glutamatreceptorblockerare ger hallucinos och i vissa fall en psykos- och schizofreniliknande sjukdomsbild.
Om det svämmar ut mycket glutamat och man får överdrivet höga glutamatmängder i synapserna så förstörs neuronen genom att de stimuleras ”till döds”. Det här tror man bl a är en av flera mekanismer som är av betydelse vid de irreversibla skador som ses vid stroke och hjärnblödning. Man tror alltså inte att det är själva blodproppen som ger cellskador, utan istället den glutamatutsvämning som sker i samband med den cerebrala vaskulära insulten. Det pågår fn forskning med att ge glutamatblockerare vid cerebrala insulter, för att förebygga afasi. Än så länge har dock inte glutamatforskningen lett till några stora farmakologiska genombrott.
Man skulle naturligtvis gärna vilja minska glutamattransmissionen vid t ex epilepsi, men risken är då att man får en försämrad kognition och hallucinos. Man skulle kanske å andra sidan vilja öka glutamataktiviteten vid psykoser, men då ökar man också risken för epileptiska anfall eller tom nervdöd. Glutamat är mao en vansklig transmittor att rubba.

GABA
Hur ser det då ut med den hämmande transmittorn GABA?
Den är faktiskt betydligt lättare att manipulera rent farmakologiskt. Här har vi redan en rad olika läkemedel, förklarar Elias Eriksson. Det gäller hela gruppen bensodiazepiner och vissa andra liknande läkemedel med anxiolytisk effekt. Här finns t ex klometiazol och de gamla barbituraterna liksom det nyare sömnmedlet zolpidem.
De klassiska effekterna hos den här typen av läkemedel är anxiolys, sedation, sömn samt antiepileptisk effekt. Samtidigt kan de sannolikt ge en försämrad kognition. Kliniskt är detta viktigt eftersom höga doser bensodiazepiner och även höga doser av vissa antiepileptiska medel kan förväntas ge en försämrad kognition som biverkan. I den moderna neuropsykofarmakologin intar sedan nästa grupp signalämnen – monoaminerna – en slags särställning.

Dopamin
Ett av dessa är dopamin, som bla stimulerar motoriken såväl hos djur som hos människa och detta exemplifieras inte minst vid Mb Parkinson. Man vet också att dopamin stimulerar aggressivitet och följaktligen kan man också behandla aggressivitet med antidopaminerga medel. Dopamin ger vidare ökad libido, vilket man kan se som en biverkan av dopabehandling.
Dessutom vet vi att dopamin med stor sannolikhet har med psykotiska symtom att göra. Alla idag kända antipsykotiska läkemedel verkar genom att bl a blockera dopaminreceptorer, även om detta bara är en del i deras varierande verkningsmekanismer. Dopamin är vidare viktigt för olika typer av belöningsupplevelser.
Den lustupplevelse man känner i samband med sexuell aktivitet, liksom mat- och kulturupplevelser tror man medieras via dopamin. Mot bakgrund av detta framstår det som förklarligt att dopaminblockerande farmaka som biverkan kan ge en dämpning av psyket, med symtom som ointresse och en slags dysterhet. Dopamin har generellt sett också en aktivitetsstimulerande effekt och en kognitionsfaciliterande effekt.

Serotonin och acetylkolin
Om vi så går över till signalämnet serotonin, så vet man idag att serotonin hämmar aggressivitet, irritabilitet, sexuell aktivitet och är aptitsänkande. Om man i djurförsök ger serotoninblockerande medel blir resultatet framför allt hyperaggressiva och hypersexuella djur.
Serotonin framstår följaktligen som en neuroendokrint präglad transmittor, som styr mycket basala beteenden, och då i ett samspel med våra könshormoner. Sedan vet vi också, inte minst från kliniska studier och försök, att läkemedel som förstärker serotoninaktiviteten också har en antidepressiv effekt. De serotonerga medlen motverkar vidare impulsivitet. De har också effekt vid en rad ångestsjukdomar och även vid tvångsmässigt beteende. Mycket av det här är viktigt och kliniskt värdefullt inom psykiatrin idag.
Övergår vi så till transmittorn acetylkolin, så har detta signalämne mycket med minnesfunktion och orienteringsförmåga att göra. Om man tar en överdos av ett antikolinergt medel så blir man konfusionell. En viktig bidragande faktor till den försämrade kognitiva funktion som ses hos Alzheimer-patienter beror med all säkerhet på att deras kolinerga neuron är degenererade. Sammanfattningsvis, menar Elias Eriksson, kommer vi nog framöver att kunna lära oss mer om hur vi kan modulera olika mer eller mindre specifika symtom med olika selektiva farmaka mycket bättre än vad vi kan idag. Framtidens psykofarmakologiska behandling kommer sannolikt att baseras på symtomindikationer, i stället för som i dag på syndromindikationer.