Frontallobsdemens är fortfarande en relativt ny sjukdom. Det är egentligen först under 1990-talet som tillståndet blivit en diagnos, berättar överläkare Ulla Passant, Lund. Namnet till trots är detta en sjukdom som inte bara drabbar pannloberna utan även de främre delarna av tinningloberna.

Ungefär 10 procent av alla patienter med demenssjukdom lider just av formen frontallobsdemens.
Det här är en viktig patientgrupp, menar Ulla Passant, även om den kan tyckas liten. Man kan också fundera på om det är en diagnos som strikt hör hemma inom äldre- och demensvården. Det finns patienter som drabbas av sjukdomen redan i 40-årsåldern.
Frontallobsdemens är egentligen en klinisk diagnos, i vilken det inryms ett antal sjukdomar som ger frontal symtomatologi, förklarar Ulla Passant. Det kan handla om vaskulär demens, atypisk Alzheimer, trauma, tumörer, alkohol eller psykotiska sjukdomar. Den stora gruppen utgörs dock av patienter med degenerativa förändringar utan någon klar etiologi.
Vad händer då i hjärnan vid frontallobsdemens? Mikroskopiskt ser man en nervcellsdöd. Det sker en synapsförlust, vilket omintetgör nervcellskommunikationen. Här saknas dock de typiska Alzheimer-förändringarna.

Medelåldern 54 år!
I sällsynta fall kan insjuknandet ske redan i 30-årsåldern. Den genomsnittliga insjuknandeåldern är ca 54 år. Hos vissa patienter får sjukdomen ett mycket progressivt förlopp med en överlevnad på bara ett par år. Det finns också patienter som levt i 20 år med sin sjukdom. Varför sjukdomen manifesterar sig på så olika sätt, vet man inte idag.
Förutom en viss ärftlighetsfaktor finns det idag inga förklaringar till varför vissa människor drabbas av sjukdomen. Just sjukliga förändringar i frontalloberna drabbar oss på ett förödande sätt. I frontalloberna finns vår personlighet. Här finns våra tankar, insikter, omdöme, planering, kontroll och det vi kallar för våra moraliska funktioner. Här finns också delar av vårt språk.

Hur ser symtomen ut?
Symtomen vid frontallobsdemens kan sammanfattas med beteendestörningar, personlighetsförändringar och avvikelser från individens normala känslomässiga liv. Språkstörningarna tar sig uttryck i form av att man blir tystare och tystare. Däremot förblir minnet och orienteringsförmågan relativt intakta.
Tiden från ett insjuknande till att en korrekt diagnos ställs kan bli lång. Ofta har dessa patienter fått andra diagnoser innan den korrekta diagnosen slutligen ställs. De vanligaste diagnoserna som ofta först ställs är hypomani, depression eller schizofreni. I det diagnostiska arbetet krävs en omfattande anamnes, neuropsykologiska tester och hjärnfotografering.
Frontallobsdemens är en hjärnsjukdom och det är viktigt att rätt diagnos ställs, menar Ulla Passant. När det gäller behandlingen av dessa patienter finns det anledning att överväga farmakoterapi av symtom som depressivitet, aggressivitet, motorisk oro och hypersexualitet.
Vilka farmaka skall då väljas och vilka skall undvikas?
SSRI-preparaten är att rekommendera, menar Ulla Passant. Lågdosneuroleptika kan användas, men med stor försiktighet. Däremot skall inte högdosneuroleptika användas till dessa patienter. Bensodiazepiner gör ofta mer skada än nytta, genom att symtomen kan accentueras istället för att lindras. När det gäller acetylkolinesterashämmare vet vi ännu inte hur dessa skulle påverka de äkta frontallobsdemenserna.
Utöver farmakologisk behandling är anhörigstödet av mycket stor betydelse. Dessutom är det viktigt med specialkompetens hos vårdpersonalen.

Betydande brister i vården
Vad är det då idag som brister i vården och omhändertagandet av patienter med frontallobsdemens? Vi har i enkät förhört oss runt om i Sverige, berättar Ulla Passant. De fyra vanligaste kommentarerna vi fick var:
• Demenspatienter är dåligt eller inte alls utredda.
• Kunskaperna om demens- sjukdomar är bristande.
• Ingen eller liten möjlighet till kompetensutveckling hos vårdpersonalen.
• Demensvård faller mellan sjukvård och socialtjänst.

Det här innebär en utmaning för oss som arbetar med dessa patienter, menar Ulla Passant. Min förhoppning är att kunskapsspridningen om sjukdomen skall förändra det framtida omhändertagandet av dessa patienter.