Vad är egentligen åldrande? Idag finns det hållpunkter för att åldrandet styrs genetiskt. På samma sätt tycks det finnas ett samband mellan genetisk disposition och insjuknande vid en viss tidpunkt i livet. Sjukdomar drabbar oss inte av sig själva, menar professor Jan Marcusson, Linköping. Det mesta har vi med oss från födseln. Intressant är också vad som sker före födseln, inte minst under hjärnans känsliga utvecklingsperiod mellan den tionde och femtonde fosterveckan

Utvecklingen av hjärnan är en ständigt pågående process, från fosterstadiet långt upp i vuxen ålder. Hos det nyfödda barnet är hjärnan en ganska slät produkt med ett överskott av nervceller och kontaktpunkter mellan dessa celler. Den biologiska principen innebär att det som stimuleras blir kvar. Ett välkänt exempel på detta är utvecklingen av synbarken. Får inte individen perifer stimulering in till synbarken under de kritiska utvecklingsperioderna resulterar detta i en atrofierad syncortex.

På topp vid tolv
När det gäller energiomsättningen i hjärnbarken når den sin maximala nivå i åldrarna mellan fem och tolv år. Det är egentligen under denna period vi skapar en produkt som vi kommer att ha resten av livet. Det vi inte lyckats åstadkomma i uppfostringsväg av våra barn före högstadiet, är mycket svårare att korrigera framöver, förklarar Jan Marcusson.
Men betydelsen av ett positivt omhändertagande märks dock betydligt tidigare i livet. Redan under det första halvåret i livet skapas genom närhet och trygghet en betydligt bättre mental situation, än om barnet inte får uppleva detta.
Det här ses även fortsättningsvis under barnets första 3–4 levnadsår. De barn som lever i en totalt sett bra miljö får en högre språklig utveckling, en bättre intellektuell utveckling och inte minst en mer positiv personlighetsutveckling, förklarar Jan Marcusson.
Från förskoleåldern och upp till mellanstadiet höjs hjärnans energiomsättning och ligger under denna period på en nivå som är flera gånger högre än den vuxna individens.
Fullt utvecklad blir dock inte hjärnan förrän i de övre tonåren. Först då utvecklas de bakre delarna av frontalloben, som gör det möjligt att få ett vidare perspektiv på t ex sin omgivning och framtid.
Det är först vid denna tidpunkt som hjärnan fullt ut tas i bruk. Detta innebär dock inte att vi har fått en stabil slutprodukt. Hjärnan förblir i allra högsta grad påverkbar och besitter följaktligen en hög plasticitet.

Luktsinnet försämras först
Vad är det då som händer när vi åldras? Betraktar man alla intellektuella funktioner som en helhetsgrupp så finns det studier som visar att dessa börjar avta runt 70-årsåldern. Vi vet alla att våra perifera sinnen som syn och hörsel försämras med stigande ålder. Det som faktiskt förämras mest påtagligt är luktsinnet, förklarar Jan Marcusson.
När det gäller den kognitiva funktion som bäst bevaras och kanske t o m utvecklas i vissa avseenden är det språket. Däremot är inlärningsprocessen betydligt mer ålderskänslig.
De mer komplexa funktionerna börjar att förändras redan vid 20 års ålder. Maximalkapaciteten uppnås faktiskt när man är mellan 20 och 25 år. Därefter infinner sig successivt en mer rigid situation i hjärnan. Man blir mindre kreativ. Förmågan att lösa avancerade problem minskar. Även den spatiala förmågan försämras med åldern.
Alla dessa försämrade funktioner visar sig dock kunna kompenseras genom livserfarenhet och tex längre betänketid för att lösa ett problem. I stort sett klarar man som äldre dessa högre funktioner om man får tid på sig och slipper tidspressen.
Vad händer då strukturellt i hjärnan under åldrandet? Den minskar faktiskt i volym med mellan 20 och 30 procent, förklarar Jan Marcusson. Det verkar som om det i första hand handlar om att stora nervceller med ett rikt förgrenat nätverk minskar i storlek och att dess grenverk glesnar. Den åldrade hjärnan blir helt enkelt mer kompakt. Relativt sett tycks den ha alla sina funktioner kvar.

Kan hjärnan reparera sig själv?
Vilka möjligheter har då hjärnan att återhämta sig efter en skada?
Här finns skillnader mellan den unga hjärnan och den åldriga, förklarar Jan Marcusson. Djurexperimentella studier visar att en ung hjärna har stor förmåga att regenereras efter en skada. Hos en äldre individ är denna förmåga sämre. Detta förhållande ser vi ju också kliniskt. Det tar efter en skada längre tid att lära in t ex ett nytt gångmönster hos en äldre individ än hos en yngre.
I våra hjärnor är det olika signalsubstanser som sköter kommunikationen mellan nervcellerna. Det signalsystem som påverkas mest av åldrandet är dopaminsystemet, menar Jan Marcusson. De viktigaste banorna i detta system går från hjärnstammen upp till de basala ganglierna, där bl a mycket av motorikkontrollen sker. Det finns också banor upp till cortex som har med kognition att göra.
Vid 80 års ålder har vi förlorat mer än hälften av dopaminterminalerna, förklarar Jan Marcusson. Detta är inte minst kliniskt angeläget att ha kunskap om. Neuroleptika och preparat som påverkar den dopaminerga synapsen kan hos en äldre individ utlösa en kemisk parkinsonism.
Acetylinkolin associeras kanske mest till demens, men är inte i sig primärt något minnessystem. Detta system är ett relativt åldersintakt system och uppvisar inte några dramatiska förändringar hos en frisk, äldre individ. När det gäller det serotonerga systemet finns en del signifikanta åldersförändringar. Vissa postsynaptiska receptorer minskar i storleksordningen 20–30 procent, förklarar Jan Marcusson.

Hjärnans nattskift
Ett viktigt tillstånd för hjärnan är sömnen. Här handlar det inte minst om att ladda batterierna. Hjärnan är aktiv när vi sover. Den präntar in våra minnen och konsoliderar det vi varit med om. Hos en tonåring ligger sömnbehovet på 9–10 timmar. En 80-åring behöver i regel inte mer än 6–7 timmars sömn. Nu är det inte bara sömntiden som minskar utan även sömnkvalitén. Den djupa sömnen som är viktigast för kroppen ur vilo- och återhämtningssynpunkt avtar också med stigande ålder.
Sammanfattningsvis är det kanske så att det mest är vårt yttre som åldras, menar Jan Marcusson. Det normala åldrandet innebär att vi har tillräckligt med funktioner för att klara av det vi behöver göra. Vi har egentligen en otrolig överkapacitet i hjärnan. Förutsatt att vissa skador och förluster inte drabbar väldigt viktiga funktioner, så klarar vi av ganska stora förluster också.