Social fobi karakteriseras till stor del av kraftiga genansreaktioner. Det leder till ett undvikandebeteende som ofta blir handikappande. Genansreaktionerna består av en kaskad av symtom med bl a rodnad, tremor, känsla av att vara blockerad i sina tankar, svårigheter att hålla en ögonkontakt och svårigheter att tala. Samtidigt fokuseras ens uppmärksamhet på hur man skall te sig i omgivningens ögon, förklarar överläkare Tom Fahlén, Göteborg.
Ett annat drag i den sociala fobin är den uppenbart kognitiva sidan. Patienterna ägnar mycket tid åt att tänka över olika framtida sociala situationer. De utvecklar ofta en strategi för ett undvikande som är mycket raffinerat. Ytterligare en aspekt på social fobi är att det undvikande beteendet blir så omfattande och fixerat att det skulle kunna karakteriseras som oflexibla personlighetsdrag. Men på ett nästan förbluffande sätt kan man se hur dessa drag löses upp och försvinner när man behandlar med läkemedel som MAO-hämmare eller serotoninåterupptagshämmare. Just detta faktum, menar Tom Fahlén, kan ge oss en intressant infallsvinkel för att förstå mer av problematiken och symtombilden vid social fobi.
Ett gemensamt drag mellan social fobi och depression är det hämmade kroppsspråket, minskad blickkontakt, påverkan av talet, tystlåtenhet, dåligt självförtroende, en känsla av utanförskap, en ökad sensitivitet för negativa signaler från andra och ett grubblande kring den egna situationen. Detta väcker frågan om det kanske finns ett släktskap mellan social fobi och depression, och då framför allt den variant av depression som benämns atypisk depression. Den atypiska depressionen präglas inte minst av en uttalad interpersonell sensitivitet, med en stor känslighet för allt som kan vara avvisande signaler från andra.
Det är inte ovanligt att patienter med social fobi utvecklar recidiverande depressioner. Studerar man personer som har recidiverande depressioner men inte har någon social fobi, så visar det sig också att många av dessa patienter har socialfobiska besvär under sina depressioner, som dock försvinner när depressionen går i remission. Med andra ord tycks det finnas vissa kopplingar mellan de båda tillstånden. Ytterligare en intressant iakttagelse är att patienter som lider av recidiverande depressioner ofta före den första depressionsperioden haft drag av depressiv karaktär, det man kallar för dystymt temperament. Det senare brukar karakteriseras av lågt självförtroende, påtagligt självkritiskt tänkande, en känsla av otillräcklighet, tystlåtenhet, passivitet och grubbel. Påfallande många patienter med social fobi beskriver socialfobiska personlighetsdrag som nära överensstämmer med ett dystymt temperament, förklarar Tom Fahlén.
Det bipolära spektrets hypomani kan ofta te sig som motsatsen till social fobi. Hypomanin karakteriseras då av stegrat självförtroende, pratsamhet, dominans, en känsla av att vara stimulerad av kontakten med andra människor och av att stå i centrum. Samtidigt finns här den minskade självkritiken och ett ogenerat beteende. Men bipolära patienter utvecklar också depressioner som ofta kan te sig atypiska med betydande socialfobiska inslag. Och en del patienter med social fobi utvecklar hypomana symtom vid läkemedelsbehandling.
Hos alla människor varierar graden av social säkerhet/osäkerhet från tid till annan. Man kan tänka sig att en patologisk reglering av sådana förskjutningar kan leda till bipolär sjukdom, recidiverande depression eller social fobi. Mycket forskning återstår för att vi bättre ska förstå sådana eventuella samband och mekanismer. Det finns dock redan idag anledning, menar Tom Fahlén, till en ökad klinisk vaksamhet på läkemedelseffekterna vid behandling av social fobi, så att patienten inte riskerar att gå upp i ett hypomant eller maniskt tillstånd.