Är det i fängelser vi skall ”vårda” vissa sjukdomar? Referat av föredrag

Tomas Eriksson

Det finns i samhället ett begränsat antal individer som begår olika sexuella övergrepp. Risken för återfall är mycket hög. Vad är det egentligen som styr dessa människors beteende i samband med övergreppen? Framför allt handlar det sannolikt om biologiska avvikelser, menar docent Tomas Eriksson, Göteborg. Farmakologisk behandling av dessa individer ger goda resultat. Idag används sådana behandlingsmetoder dock i mycket begränsad omfattning. Området är inmutat av psykologer och andra psykoterapeuter som tyvärr uppnår mycket klena behandlingsresultat, menar Tomas Eriksson.

Vad är det egentligen för individer som gör sig skyldiga till sexualbrott? Är dessa personer sjuka eller är de kriminella? Om man får tro vissa massmedia så handlar det här om de värsta skurkar man kan tänka sig, säger docent Tomas Eriksson, Göteborg. Det är inte utan att vi under senare år fått bevittna en klappjakt på bland annat pedofiler.
När man som läkare träffar dessa personer antingen på fängelser eller på psykiatriska vårdinrättningar så ter de sig dock ytterst ömkliga, beklagansvärda och svårt sjuka, menar Tomas Eriksson. En rad väsentliga skillnader föreligger också i synen på sexualbrott. Är benägenheten att begå sådana brott medfödd eller förvärvad? Ligger det rent sexuella drivkrafter bakom brotten eller handlar det om vrede eller maktutövnng? Är dessa tillstånd kroniska eller är de möjliga att bota?

Svårt sjuka i fängelse
Tomas Eriksson menar att det finns anledning att ställa sig frågan om det är värdigt ett kultursamhälle att ha dessa svårt sjuka människor inlåsta i fängelseceller. För just så bedrövlig ser ofta verkligheten ut idag. Fortfarande är det psykologer som har monopol på behandlingen av dessa patienter och det är inte bra, hävdar Tomas Eriksson. Vilka behandlingsmetoder finns då tillgängliga idag för individer som begår olika sexualbrott? Dels har vi olika psykoterapeutiska metoder och dels finns farmakologiska behandlingsmöjligheter.
När det gäller de psykoterapeutiska metoderna så baseras dessa på hypoteser om att sexualbrott beror på händelser i gärningsmannens bakgrund. En vanlig hypotes för närvarande är att gärningsmannen själv blivit utsatt för övergrepp i barndomen. Något stöd för sådana påståenden finns inte, menar Tomas Eriksson. De medicinska metoder som kommit till användning är kirurgisk kastration, ett visst neurokirurgiskt ingrepp och olika former av farmakologisk behandling.

Kirurgisk kastration
Den kirurgiska kastrationen kom till en relativt omfattande användning under nittonhundratalets första hälft. Trots att behandlingsmetoden är väldokumenterad och uppenbarligen mycket effektiv vad gäller möjligheten att förebygga återfall i sexualbrott finns det starka skäl mot att återinföra den. För det första skall påpekas att metoden genom att vara oåterkallelig och genom sin stympande karaktär är oacceptabel i ett humant och utvecklat kultursamhälle. För det andra kan effekterna av kirurgisk kastration numera upphävas genom tillförsel av lättillgängliga sk anabola steroider. För det tredje kan samma effekter som de som uppnås genom kirurgisk kastration numera erhållas genom farmakologisk behandling.
Trots att den kirurgiska kastrationen sålunda inte har någon aktualitet som behandlingsmetod är den av stort intresse ur vetenskaplig synvinkel. Den har nämligen lärt oss att anti-androgen behandling är en effektiv metod för att förebygga återfall i sexualbrott, menar Tomas Eriksson. Det råder allmän enighet om att den neurokirurgiska behandling som tidigare prövats i begränsad omfattning inte heller har någon plats i behandlingen av sexualförbrytare. Kvarstår gör då farmakologisk behandling och det är sannolikt till sådan behandling vi skall sätta våra förhoppningar inför framtiden, menar Tomas Eriksson.

Farmakologisk behandling
Det handlar här om farmaka som kan sänka den sexuella driften. Det finns idag huvudsakligen två typer av läkemedel som kan komma i fråga i detta sammanhang; dels serotoninåterupptagshämmare s k SSRI-preparat och dels medel som sänker den androgena aktiviteten. En sådan sänkt aktivitet kan uppnås med läkemedel med olika verkningsmekanismer. Det finns läkemedel som hämmar syntesen av androgena hormoner, läkemedel som blockerar de androgena receptorerna i hjärnan och slutligen s k långverkande GnRH-analoger. Den senare gruppen verkar genom att minska insöndringen av det hormon som stimulerar bildandet av androgena hormoner. De är effektiva medel som ger upphov till mycket låg androgen effekt.
Vilka behandlingsresultat kan man då förvänta sig? Ser vi först till de sammanställningar över behandlingsresultat som uppnåtts genom psykoterapi med avseende på återfall i sexualbrott så utgör inte detta någon uppmuntrande läsning, menar Tomas Eriksson. Det visar sig nämligen att psykoterapeutiskt behandlade sexualförbrytare i vissa studier uppvisade t o m en högre återfallsfrekvens än sexualförbrytare som inte fått någon behandling alls. Visst borde väl sådana studier stämma till en viss eftertanke, säger Tomas Eriksson.
En litteraturgenomgång av farmakologiska behandlingsmetoder visar upp betydligt bättre behandlingsresultat. Det är uppenbart att man med sådana behandlingsmetoder kan minska benägenheten att återfalla i sexualbrott. En särskilt intressant studie i detta sammanhang publicerades förra året av en israelisk forskargrupp i den ansedda New England Journal of Medicine. Den visade att behandling med en långverkande GnRH-analog resulterade i en dramatisk minskning av symtom på sexuellt avvikande beteende. Det tar dock lång tid, upp till tolv månader, innan behandlingen ger maximal effekt. Detta är utan tvekan en viktig upptäckt, som inger oss mycket hopp inför framtiden, särskilt vad gäller möjligheterna att erbjuda pedofiler en effektiv behandling, menar Tomas Eriksson.
Nu finns det dock en rad problem som sänker sig över detta minst sagt laddade och kontroversiella behandlingsfält. Här finns en lång rad ideologiska, vetenskapliga, medicinska, etiska, juridiska och organisatoriska problem. Tomas Erikssons konklusion är dock att återfallsfrekvensen i sexualbrott skulle kunna minskas avsevärt genom användning av effektiva farmakologiska behandlingsmetoder, även om omfattande problem måste bemästras för att en ändamålsenlig behandling av sexualförbrytare skall komma till stånd.