Ett livshotande tillstånd – men bara 10 procent får professionell hjälp Referat av föredrag

Jan Wålinder

Vi måste bli bättre på att professionellt behandla depressionssjukdom, menar professor Jan Wålinder, Göteborg. Vi talar om ett direkt livshotande tillstånd med mortalitetstal som inte överträffas av särskilt många kroppsliga sjukdomar. Idag får faktiskt inte mer än var tionde depressionsdrabbad patient professionell hjälp.

Mellan 3 och 5 procent av befolkningen i västvärlden lider av depressionssjukdom av sådan svårighetsgrad att de behöver medicinsk hjälp. Det visar sig att bara en tredjedel av dessa patienter söker hjälp. Skälen att resterande två tredjedelar inte söker hjälp kan vara många. En del tror inte att det finns någon hjälp att få. Skamkänslan att söka för en psykisk sjukdom figurerar också i sammanhanget. De flesta som nu söker hjälp vänder sig i första hand till primärvården. Endast ett fåtal söker faktiskt direkt till psykiatrin.
Vad händer då med dessa hjälpsökande människor? En hel del av dessa får fel diagnos och följaktligen en felaktig behandling. Andra patienter kan få en korrekt diagnos, men får trots detta inte en adekvat medicinsk behandling. Fortfarande förekommer det att ångestdämpande medel eller sömnmedel ordineras, istället för att en individuell specifik antidepressiv behandling sätts in. Sedan har vi de patienter som får både korrekt diagnos och rätt farmakologisk behandling. Alltför många av dessa får dessvärre alltför låga doser och i vissa fall pågår behandlingen under alltför kort tid.

Oacceptabelt!
Hur många deprimerade män-niskor får då professionell hjälp? Med professionell hjälp avses adekvat behandling, adekvat behandlingstid och adekvat svar på behandlingen. Andelen deprimerade patienter som kommer i åtnjutande av denna adekvata triad stannar på – cirka 10 procent! Var tionde behandlingskrävande depression handläggs med andra ord på ett professionellt sätt! Detta är inte acceptabelt, menar professor Jan Wålinder. Med det batteri av behandlingsstrategier vi idag förfogar över skulle vi framgångsrikt kunna behandla minst 80 procent av all depressionssjukdom. Diskrepansen mellan verklighet och vad som skulle vara möjligt talar sitt eget tydliga språk.
Det är inte bara i Sverige som det ser ut på det här viset. Samma förhållande har i undersökningar visat sig råda i ett flertal europeiska länder. Vi står inför en stor utmaning att få alla dessa människor att söka vår hjälp och samtidigt själva bli bättre på att såväl identifiera som att adekvat behandla dessa individer.

Hög suicidrisk
Depression är en livshotande sjukdom! En individ som lider av depressionssjukdom löper cirka 30 gånger så hög risk att begå självmord jämfört med normalbefolkningen. Av de cirka 90 procent depressionsdrabbade som inte får professionell behandling kommer cirka 15–20 procent att suicidera!
Det finns i det här sammanhanget anledning att börja fundera på vilka kroppsliga sjukdomar som uppvisar mortalitetstal i denna storleksordning. Här finns naturligtvis högmaligna tumörsjukdomar, allvarliga cerebrala katastrofer, stora hjärtinfarkter etc. I övrigt ser vi inte så ofta sjukdomstillstånd förenade med en så hög dödlighet som upp mot 20 procent, menar Jan Wålinder. Depression är och skall således betraktas som ett livshotande tillstånd. Nu är det dessvärre inte bara genom suicid dessa patienter dör. Ett antal studier har visat att dessa patienter, jämfört med normalbefolkningen, uppvisar en högre överdödlighet i icke depressionsrelaterade sjukdomar, bl a i kardiovaskulära sjukdomar och tumörsjukdomar.
När en deprimerad patient satts in på akut antidepressiv behandling infinner sig vanligtvis ett behandlingssvar efter 6–8 veckor. Patienten har då mer eller mindre återgått till sitt s k normalläge. Detta utgör det första vägskälet i behandlingen, menar Jan Wålinder. Skall behandlingen avslutas eller skall den fortsätta? Avbryter man terapin vid denna tidpunkt riskerar 50 procent av dessa patienter att recidivera. Det råder ingen som helst tvekan om att behandlingen bör pågå minst ytterligare fyra månader. Vi vet att den biologiska utläkningstiden för en depression är ca sex månader. Det har dock visat sig att ca en fjärdedel av alla depressioner har en utläkningtid på 12 månader. Allt fler internationella forskargrupper menar idag att behandlingen bör pågå i 12 månader, snarare än de 6 månader, som är den allmänna rekommendationen idag.

Risken för recidiv
Efter denna tidpunkt är vi framme vid behandlingens andra vägskäl. Skall behandlingen nu avbrytas efter att depressionen biologiskt läkt ut, eller finns det anledning att fortsätta även efter denna tidpunkt? Om behandlingen avslutas här är risken att patienten skall återinsjukna 90 procent! Betyder då detta att alla deprimerade patienter skall långtidsbehandlas? Det är här viktigt att redan vid första mötet med en deprimerad patient ställa sig frågan om just detta är en patient som bör ställas på livslång behandling, menar Jan Wålinder. Detta innebär en stor utmaning och låter sig inte besvaras med några enkla korta svar. Man skulle kanske kunna säga att om patienten redan i sitt första depressiva insjuknande haft en mycket svårartad symtombild med suicidförsök, inslag av mani eller har en tung ärftlighet, så finns det anledning att överväga långtidsbehandling.
När det gäller behandling av depressionssjukdom har vi fortfarande många fördomar att kämpa mot, menar Jan Wålinder. Fördomsfulla vanföreställningar får tyvärr god draghjälp från visst massmedialt håll. Här närs myter som att moderna antidepressiva medel är beroendeframkallande och personlighetsförändrande. Anti-depressiva medel beskrivs t o m som ”uppåttjack”. Att slänga ur sig benämningen ”lyckopiller” om sofistikerade läkemedel avslöjar antingen en aningslöshet eller en utstuderad cynism mot människor med en plågsam, invalidiserande och livshotande sjukdom.

Behandlingsstrategier
Hur ser då de behandlingsstrategier ut som vi förfogar över idag? Här finns en rad farmakologiska behandlingsmöjligheter och psykoterapier av olika slag. Det är när vi kan åstadkomma en individrelaterad syntes med delar ur detta behandlingsbatteri, som vi kan se de riktigt goda behandlingsresultaten. Det går inte längre att skylla på att vi inte har en rad alternativa behandlingsmöjligheter, menar Jan Wålinder. Behandlingen måste dock skräddarsys för varje enskild patient. Det existerar inte någon sk standardiserad normaldos eller standardbehandling.
Till stor del handlar det dock om att hjälpa patienten fram till en insikt om sjukdomens allvarlighetsgrad och acceptera behandlingen. Jan Wålinder nämner högt blodtryck som ett analogt exempel. Hypertoni innebär bl a ökad risk för kardiovaskulär sjukdom som infarkt och hjärnblödning. Hypertoni liksom depression medför risk för en för tidig död. Dessbättre är hypertoni behandlingsbart. På samma sätt är det med depression. Sjukdomen kan idag behandlas framgångsrikt, även om det krävs attitydförändringar, samverkande terapiformer och insikt om att behandlingen i vissa fall måste pågå under lång tid.