Varför skall de behöva vänta så länge?

Jan Wålinder

I förra numret av TransMittorn diskuterade jag barn- och ungdomspsykiatrins ställning här i landet och konstaterade behovet av en stark förstärkning av befintliga resurser. Mina kommentarer kom i anledning av symposier i barn- och ungdomspsykiatri, vilka ingick som en del i H Lundbeck AB:s satsning på ”Hjärnans åldrar”, en tribut till det pågående Hjärnåret. Jag konstaterade vikten av tidig identifikation av psykisk ohälsa. Tidsfaktorn är fortfarande vår bästa bundsförvant när det gäller att genom intervention ge möjligheter till en framtida god prognos.
Under början av hösten har en ny symposieserie sjösatts på temat psykiska sjukdomar i vuxen ålder. Liksom vid förra symposieserien har program givits i Göteborg, Lund, Stockholm och Umeå. Detta nummer av TransMittorn innehåller referat från programmet. Jag nöjer mig här med att peka på några viktiga siffror som presenterades. Vid tvångssyndrom förhåller det sig på det sättet att det finns ett betydande gap mellan tiden för insjuknande och insatt korrekt behandling. Den uppgår i genomsnitt till ca 17 år, en svindlande lång tidsrymd för en ung människa i stadd med att utveckla kropp och själ och finna sin plats i livet. Då sjukdomen debuterar i tonåren betyder detta att först upp i 30-årsåldern kommer rätt behandling in i bilden. De viktiga formativa åren kan nästan helt spolieras med konsekvenser som är lätta att tänka sig. För depressionssjukdomen är bilden snarlik. Här kan vi konstatera ett gap på dryga 10 år mellan insjuknande i senpuberteten och korrekt insatt behandling.
Vad jag vill peka på med dessa siffror är behovet av tidig diagnostik och tidigt insatta åtgärder vilka i idealfallet omfattar farmakologiska, psykologiska, socialpsykiatriska och anhöriginsatser, avvägda och anpassade till det enskilda fallet. Först genom tidiga insatser kan vi på allvar förbättra långtidsprognosen för sådana sjukdomstillstånd som t ex social fobi, OCD, paniksyndrom och förstämningssjukdomar.
Det glädjande stora publikintresset för de hittills genomförda symposierna vill jag gärna tolka som uttryck för professionens strävan att öka sina diagnostiska och behandlingsmässiga färdigheter och ta del av aktuella kunskaper på området, från såväl preklinik som klinik. Är min tolkning riktig vågar vi kanske hysa en försiktig optimism när det gäller den framtida utvecklingen av en modern psykiatri. För inte är det väl så att vi skall fortsätta att stillatigande åse hur våra ungdomar skall behöva vänta oacceptabelt länge på professionell hjälp?