Hur vanligt är DAMP/ADHD?

Referat av föredrag

DAMP och ADHD är diagnoser som framför allt låtit tala om sig under senare år. Det här handlar dock inte om några nyupptäckta sjukdomar. Redan för 100 år sedan beskrev den engelske barnläkaren George Still ett psykiskt tillstånd hos barn som var förenat med ett avvikande moraliskt beteende, berättar överläkare Svenny Kopp, Göteborg.

George Still kunde notera att just dessa barn också var hyperaktiva samtidigt som de uppvisade ett problematiskt aggressivt beteende och dessutom hade uttalade koncentrationssvårigheter.
George Still såg tillståndet som biologiskt betingat, antingen medfött eller att något hade hänt tidigt i barnets utveckling. Den första benämningen på tillståndet kom 1937. Den diagnostiska termen blev Minimal Brain Damage (MBD). Några tydliga neurologiska tecken på någon skada fanns dock inte.
När vi nu befinner oss i slutet av 1990-talet har tillståndet fått benämningen ADHD. Man menar att ADHD egentligen omfattar tre olika tillstånd:
1. Hyperaktivitet och impuls- kontrollproblem
2. Uppmärksamhetsbrist
3. En kombination av 1 och 2
I Norden talar man i första hand inte om ADHD utan använder sedan 1990 beteckningen DAMP, medan man i Europa talar om Hyperkinetic syndrome. När det gäller DAMP behöver man inte ha både motorik (M) och perceptionstörning (P), utan det räcker med en av dessa störningar för att diagnosen skall kunna ställas. För att förtydliga innebörden av de olika förkortningarna så står A:et i DAMP för precis detsamma som ADHD (uppmärksamhets- och hyperaktivitetsstörning). Motorik (M) och Perception (P) är således specifikt för den nordiska diagnostiken. Hur många barn lider då av DAMP? Under de senaste 20 åren tycks prevalensen ha legat relativt konstant runt ca 7 procent. Tas även barn med ADHD med stiger siffran till 10–13 procent.
Vilka symtom är det då som visar sig först hos barn med DAMP? Redan under det första levnadsåret visar det sig att många av dessa barn har svårt att komma till ro och svårt att sova. Här finns också den hypoaktiva varianten, dvs barn som sover för mycket. De hyperaktiva barnen börjar också gå mycket tidigt, för att sedan istället börja rusa omkring. Dessa barn har sällan en målinriktad lek, sitter sällan någon lång stund i knäet utan ”klättrar hellre på väggarna”. Raseriutbrott och konflikter med omgivningen hör också till vardagen.

Var tionde är drabbad!
I skolan börjar inlärnings-
svårigheterna, svårighet att sitta still längre stunder, problem med både läsning, skrivning och matematik. Nu börjar också de mer neuro-
psykologiska svårigheterna att synas. De har svårt att komma igång. De har svårt med motivation. Det ser egentligen ut som om dessa barn enbart går efter lustprincipen. Man gör bara det som är tillräckligt roligt. Här ses också hos många en påtagligt ökad irritabilitet. Vissa barn med DAMP uppvisar en onormal sömnighet och trötthet, trots tillräckligt antal timmars sömn under den gångna natten.
Sömnsvårigheter är något annat som kan följa barn med DAMP långt upp i åldrarna. De har svårt att somna in och är följaktligen mycket morgontrötta. I tonåren tilltar problematiken alltmer. Ungdomarna börjar skolka och dras gärna till farligheter. Här finns inte sällan missbrukstendenser. Det har också visat sig att samsjuklighet med andra psykiska tillstånd är mycket vanlig när det gäller DAMP. Närmare 50 procent har samtidigt någon beteendestörning av allvarligare art. Depressioner ses t ex hos 25 procent av DAMP-barn under 10 år.
Efter puberteten uppvisar hälften av alla ungdomar med DAMP dessutom någon annan psykiatrisk diagnos som t ex personlighetsstörning, psykos eller depression. Närmare 10 procent visar sig ha en manodepressivitet. Ungefär hälften av de barn som har en svår DAMP/ADHD har autistiska drag eller Aspergers syndrom. Dyslexi förekommer hos betydligt mer än hälften av alla barn med DAMP. Man vet däremot inte hur många av dessa barn som lider av Tourettes syndrom eller hur mycket av Tourette som egentligen är inblandat i DAMP/ADHD-tillståndet. Det finns de forskare som menar att all ADHD egentligen är en manifestation av hela Tourette-problematiken, förklarar Svenny Kopp. Samtidigt finns det forskare som hävdar att det inte är så.
Hur går det då för alla dessa barn med varierande svårighetsgrad av DAMP/ADHD? Som tidigare nämnts går det inte särskilt bra för barn med en riktigt svår DAMP-problematik. Om det finns mycket aggressivitet med i symtombilden så går det inte heller bra. För barn med dyslexi och andra tilläggstillstånd går det också sämre. Tidigare har det hävdats att DAMP växer bort. Så är dock inte fallet, det vet man idag. Däremot minskar hyperaktiviteten med åldern. Dopamin-
koncentrationerna, som står för mycket av hyperaktivitetssymtomen, minskar med åldern hos oss alla. Motorikproblemen blir också mindre.
Tidigare har man trott att det gått relativt bra för ungefär hälften av alla med DAMP. Nu målar dock den senaste forskningen upp en mer pessimistisk bild. Det ser idag ut som om det går riktigt bra för ca en fjärdedel, halvbra går det för ytterligare en fjärdedel, medan det går riktigt dåligt för de resterande 50 procenten pojkar. När det gäller flickor vet vi idag för lite. Hittills finns det ingen studie i vilken fler än 20 flickor följts upp på ett motsvarande sätt.
Vad har då läkarvetenskapen att erbjuda denna grupp unga patienter? När det gäller hyperaktivitets-symtomen är det fortfarande i första hand olika centralstimulantia som används, om än i viss begränsad omfattning.
Hos de individer som uppvisar en stor affektlabilitet har det visat sig att SSRI ofta kan ge en ganska god behandlingseffekt. Men när det gäller DAMP gäller det sist men inte minst att förstå de underliggande mekanismerna och försöka förstå de svårigheter som dessa patienter har, menar Svenny Kopp. Med andra ord information, mer information och ännu mer information och kunskapsspridning om tillståndet.