Hur prioriterar egentligen våra politiker?

Jan Wålinder

Den svenska barn- och ungdomspsykiatrin är på offensiven. Tendensen är densamma världen över. Det finns en vilja att göra upp med det förgångna, finna ny kunskap för diagnostik, behandling och prevention. Genom entusiastiska, kunniga och innovativa kliniker och forskare framförallt i Göteborg och Uppsala har här i landet ny kunskap genererats, vilken tagit död på de gamla, vetenskapligt ogrundade hypoteserna kring bl a orsakerna till barns och ungdomars psykiska ohälsa. Den skuldbörda som långt fram i modern tid lagts på föräldrar och vårdnadshavare som orsak till barnens psykiska sjukdomar kan förhoppningsvis förpassas till medicinhistoriens skräckkabinett.
Behovet att få information kring ”the state of the art” inte minst när det gäller förstämningssyndrom hos barn och ungdomar har länge varit känt. Det fick sin tydliga manifestation i samband med fyra halvdagssymposier där ett föreläsarteam med professor Anne-Liis von Knorring som moderator och föreläsare samlade fulla salonger i Göteborg, Lund, Stockholm och Umeå. Referat från symposiets olika av- snitt finns sammanfattade i detta nummer av TransMittorn.
Några reflexioner känns viktiga att göra. Psykisk sjukdom hos barn och ungdom är långt vanligare än vad som är allmänt känt. Epidemiologiska studier visar att prevalensen psykisk sjukdom uppgår till 20–25 procent, varav cirka 6 procent faller på diagnosgruppen depressioner och 7 procent på DAMP. Kostnaderna för samhället pga denna samlade sjuklighet är stora, likväl avsätts endast cirka 1 procent av sjukvårdsbudgetens pengar till barn- och ungdomspsykiatrin. Av de samlade resurserna till psykiatrin går omkring 10 procent till barn- och ungdomsområdet. Detta innebär att specialiteten verkligen lever under knapphetens kalla stjärna med starkt begränsade resurser att klara av sitt viktiga sjukvårds- och utvecklingsbeting. Antalet slutenvårdsplatser för de svårast sjuka barnen är otillåtet lågt, 90 procent av de vårdsökande måste behandlas i öppen vård. Denna siffra synes vara stadd i ökande. I klartext betyder detta en mycket hårdhänt prioritering av barn med tidig risk att utveckla svår psykisk sjukdom samt ungdomar i inledningsfasen till svår psykisk ohälsa. Detta motsvarar ungefär grupperna I och II av etikutredningens fyra prioriteringsgrupper.
Vi vet nu att många psykiska sjukdomar debuterar i tidiga ungdomsår. De visar också en stor recidivbenägenhet om de ej hanteras på professionellt sätt. Så har tex bipolära förstämningstillstånd en insjukningstopp i tonåren. För långtidsprognosen är det av fundamental betydelse att dessa tillstånd kan identifieras tidigt, behandlas och bedömas med avseende på förebyggande behandling. Det förhåller sig nämligen på det viset att varje nytt återinsjuknande medför försämrade behandlingsmöjligheter och en sämre långtidsprognos. Tyvärr har situationen hittills ofta varit sådan att vuxenpsykiatrin så småningom fått ta hand om de ungdomar som debuterat tidigt men icke känts igen.
Det finns undersökningar som visar att det i genomsnitt tar cirka sex år innan bipolärt sjuka barn kommer under riktig behandling. De har då hunnit långt i sin sjukdomskarriär och är sämre ställda än om riktig behandling satts in från början. Tiden är kommen att ge ökade resurser till barn- och ungdomspsykiatrin för fortsatt klinisk och vetenskaplig utveckling. Specialiteten har under det senaste årtiondet brutit sin isolering och etablerat fruktbart samarbete med tex vuxenpsykiatri, barnmedicin, endokrinologi, klinisk farmakologi och farmakologi. Detta samarbete har redan givit god frukt. Huvudmän och externa finansiärer måste bättre än hittills stötta denna utveckling.