Hur kan diagnostiken av
depressionssjukdomen förbättras?

C G Gottfries

Den berömda Lundbyundersökningen har lett fram till intressanta resultat angående incidensen av depressionssjukdom. I en avhandling av A Gräsbeck påvisades att risken för kvinnor att drabbas av depression upp till 70-årsåldern är 45,2 procent och för män 26,9 procent. Varannan kvinna och var fjärde man drabbas sålunda av en depressionssjukdom under sitt liv. Det är alldeles uppenbart att alla dessa människor med depressionssjukdom inte kommer till läkare och inte får behandling.
Vanligheten av depressionssjukdom i åldrarna över 70 år är påtagligt större. Undersökningar har visat att 12-15 procent av människor som är 65 år och äldre är deprimerade. Vid skattning av patienter med demenssjukdom, exempelvis Alzheimers sjukdom, framkommer att 80 procent av dessa patienter lider av depression, ängslan och andra emotionella störningssymptom. Hur skall vi kunna förbättra diagnostiken av depressionssjukdomen?
Sannolikt är det många patienter, speciellt äldre, som inte uppfattar depression som en sjukdom. De äldre människorna uppfattar symptomen som en del av det normala åldrandet. Tyvärr är det väl också många distriktssköterskor och primärvårdsläkare som också tror att minskad livsglädje, trötthet, smärtor i kroppen etc hör till det normala åldrandet. Ökad information till allmänheten är sannolikt ett viktigt moment i försöken att lindra depressionssjukdomens konsekvenser. Ökad utbildning av den personal som arbetar inom primärvården är också angelägen, eftersom denna personal står i "frontlinjen".
De patienter som känner minskad livsglädje, har smärtor i kroppen och känner ökad trötthet, kommer i första hand till primärvården. Det är sannolikt ofta mycket svårt att bakom denna något diffusa symptombild, speciellt hos en äldre människa, identifiera en depressionssjukdom.
Ett sätt att förbättra diagnostiken av depressionssjukdom i primärvården är att använda s k screening-instrument. I detta nummer presenteras en skattningsskala, som kan användas både av sjuksköterskor och distriktsläkare. Genom att patienten får besvara 20 frågor går det att få en uppfattning om huruvida patienten har depressiva symptom i sådan grad att den ansvarige läkaren måste utreda mera noggrant om depression föreligger. Ibland är det sannolikt så att den ansvarige läkaren inte tänker på att en depression kan vara förklaringen till patientens symptom, eftersom dessa är atypiska och kan peka mot kroppslig sjukdom.
Flera faktorer gör det angeläget att diagnostisera depressionssjukdomen. Dels sänker sjukdomen naturligtvis individens livskvalitet, dels kan sjukdomen leda till självmord. Sannolikt ligger en depressionssjukdom bakom 70 procent av de självmord som inträffar. Som påtalas i detta nummer suiciderar 15 procent av alla individer som drabbas av depression. Hos äldre är självmordshandling ännu vanligare.
Ytterligare en orsak till att vi skall öka ansträngningarna att identifiera depressionssjukdom är att vi idag genom tillskott av nya psykofarmaka kan behandla depressionssjukdom betydligt mer framgångsrikt än tidigare. Alltjämt är dock elektrokonvulsiv behandling (ECT) den mest framgångsrika behandlingen. Eftersom denna behandling kräver sjukhusvård, är den inte första alternativet. De tricykliska antidepressiva som vi använt i flera decennier är alltjämt av betydelse. De nya selektiva serotoninåterupptagsblockerarna har visat sig ha mindre biverkningar än de tricykliska antidepressiva och användes därför alltmer och mer, inte minst vid behandling av äldre patienter. Numera finns också moderna antidepressiva som inte bara påverkar serotoninomsättningen utan även noradrenalinomsättningen i hjärnan, och med stort intresse ser man fram emot effekten av dessa nya läkemedel.
Depressionssjukdomen är en allvarlig sjukdom. Den är emellertid också den sjukdom som vi kan behandla mest framgångsrikt. Om vi lär oss känna igen sjukdomen, om samhället ger den ensamma äldre människan det stöd hon behöver, om anhöriga till deprimerade äldre får information om sjukdomen och hjälper patienten att genomföra behandlingen och om distriktssköterskor, primärvårdsläkare och specialister får möjlighet att genomföra adekvat läkemedelsbehandling i de allvarligare fallen, kan konsekvenserna av denna folksjukdom påtagligt begränsas.