Varför är depression en av våra
mest underdiagnostiserade sjukdomar?

Pär Svanborg

Det föreligger helt uppenbart få objektiva mått på psykiatriska sjukdomstillstånd. Den somatiska medicinen har ofta tillgång till en eller flera biologiska parametrar vid diagnostiserandet av en sjukdom. Ett enkelt blodprov ger t ex ett relativt gott mått på en diabetespatients tillstånd.
Motsvarande mätmetoder och mått saknas fortfarande inom psykiatrin. Det är därför av flera skäl viktigt att mäta psykiatriska symtom och fenomen. Detta resulterar också i att den psykiatriska symtombilden differentieras.

I journaler anges ofta i psykiskt status förekomst av suicidtankar. Däremot berörs sällan livslust, vilken kan vara nedsatt även om suicidtankar saknas. En patient kan vara nedstämd utan att för den skull te sig hämmad, eller ha ett betydande mått av inre oro och spänning utan att detta påtagligt kan observeras utåt.
Om däremot patienten frågas ut enligt graderade skattningsskalor kan psykiatriska tillstånd lättare identifieras.

Under de senaste åren har man alltmer uppmärksammat en betydande underdiagnostik av vanliga psykiatriska syndrom som depressioner, ångestsjukdomar och tvångssyndrom.
Prevalensen för depression är ca fem procent av totalbefolkningen. Det innebär att mer än 400.000 svenskar i skrivande stund lider av en klinisk depression. En majoritet av dessa får inte någon adekvat behandling. En rad olika faktorer bidrar till att sjukdomen diagnostiseras i alltför liten utsträckning.
Brist på tid är en ospecifik faktor, som dock är en realitet för alla praktiker. Tidsbrist motverkar ett noggrant och systematiskt anamnesupptagande och ökar risken för att nedanstående faktorer leder till att viktig information förbises.
Yrkesspecifik bias gör att symtom som nedstämdhet, trötthet och nedsatt aptit i första hand tolkas av psykiatern som tecken på eventuell depression medan den somatiske doktorn mer tänker i banor av somatisk sjukdom, t ex på nedsatt sköldkörtelfunktion.
Psykiska sjukdomar ger också ofta framträdande somatiska symtom som gör att primär psykisk sjukdom ofta förbises. Paniksyndrom är kanske det mest typiska exemplet. Många av dessa patienter söker medicinakuten i tron att de drabbats av hjärtsjukdom. Andra patienter med paniksyndrom återfinns på neurologmottagningar.
Det krävs helt uppenbart stor kunskap för att tillståndet skall kunna diagnostiseras.
När Psykiska belastningar föregår debuten av psykiska symtom uppfattas symtomen ofta som "förståeliga", och ett eventuellt psykiatriskt syndrom som utvecklats till följd av belastningen förbises ofta. Behandlare tenderar att fråga mindre efter symtom och istället inrikta uppmärksamheten på belastningen som sådan. Detta kan leda till att t ex en reaktiv utlöst egentlig depression missas.
Psykiatriska syndrom som kvarstått under längre tid ger i sig också ofta upphov till sekundära sjukdomar och problem. Exempelvis utvecklar patienter med panikångest ofta missbruk och relationsproblem. Patienten kan inte få framgångsrik hjälp med de sekundära tillstånden om inte den primära diagnosen ställs, och adekvat behandling ges.
Patientens personlighet färgar bilden av olika psykiatriska syndrom. Det finns många patienter vars personlighetsdrag påverkar läkarens objektivitet och därigenom skymmer ett underliggande psykiatriskt syndrom.
Alla läkare har också egen, privat bias. Såväl den privata som den utbildningsmässiga och professionella bakgrunden varierar. Även en läkares "dagsform" varierar.
Alla ovannämnda faktorer talar för att läkaren har stor nytta av systematiska instrument för diagnostik av affektiva symtom.