Barn till föräldrar med depression löper tiofaldigt ökad risk att bli deprimerade

Vad orsakar depression? Varför drabbas vissa i högre utsträckning än andra? Frågetecknen är fortfarande många när det gäller depressionssjukdomen. Forskningen har dock under de senaste åren lyckats räta ut allt fler av dessa frågetecken. Den amerikanske professorn Harold H. Bloomfield fanns för en tid sedan i Sverige för att föreläsa. Det handlade då bla om det hereditära inslaget vid depression.

Vi har idag goda bevis för att en obalans i hjärnans kemi ligger bakom de symtom som ses vid depressionssjukdom. Det menar Harold H. Bloomfield, USA. När vi möter deprimerade patienter är det viktigt att förklara transmittorsubstansernas betydelse för vårt känsloliv och vår tankeförmåga, men också för vår rörelseförmåga. Serotonin och noradrenalin är de två signalsubstanser som har störst betydelse för vårt stämningsläge.
I depressionssjukdomen finns ett klart hereditärt inslag, menar Bloomfield. Om en av föräldrarna lider av depressionssjukdom ökar risken nästan fyrfaldigt för att barnet också skall drabbas. Lider båda föräldrarna av depression löper barnet en tiofaldigt ökad risk för att insjukna i sjukdomen.
Vi kan också konstatera att depression drabbar i högre utsträckning personer med någon form av kronisk sjukdom.
En ökad förekomst av sjukdomen ses också hos vårdpersonal som arbetar med deprimerade patienter. Vårdpersonal överhuvudtaget uppvisar en högre incidens av depressionssjukdom än vad som ses i en totalpopulation.
När vi talar om depression, förklarar Bloomfield, gäller det att i första hand särskilja de tre primära huvudtyperna av sjukdomen.
Den första är major depression eller egentlig depression, som varar i månader. Om tillståndet lämnas obehandlat ökar risken för recidiv. Recidiven tycks också efterhand återkomma tätare och vara längre. Dessutom övergår sjukdomen till att bli svårare till sin art och mer resistent för behandling.
Den andra formen är ett mer kroniskt tillstånd, men med en lindrigare symtombild. Sjukdomsperioden sträcker sig över två år eller längre. Vissa individer lider av sjukdomen under nästan hela livet. Denna form av depression benämns dystymi.
Den tredje primära typen av depression är den manodepressiva formen. Här alternerar de depressiva faserna med veckolånga perioder med ett maniskt stämningsläge. Ett annat namn på detta tillstånd är bipolär sjukdom.
Därutöver har vi ytterligare några depressionsformer, förklarar Bloomfield. Vinterdepressionerna som är associerade till det reducerade dagsljuset under vintertid. Vi har de s k post-partum-depressionerna som drabbar var tionde barnaföderska.
Ytterligare en annan form är de atypiska depressionerna med symtombilder som är rakt motsatta mot de typiska. Istället för att sova mindre, så sover dessa individer mer. De går upp i vikt istället för att minska i vikt etc.
När det gäller depressionssjukdom, menar Bloomfield, är det förvånansvärt många människor som inte får sin depressionssjukdom diagnostiserad och behandlad.
Bloomfield menar att en människa som inte känner sig "komfortabel" med sig själv, inte heller kan känna sig "komfortabel" tillsammans med andra.
Ett stort antal studier världen över har samstämmigt visat att inte bara den psykiska utan även den fysiska och sociala funktionsnedsättningen är betydligt större vid depressionssjukdom än vid sjukdomar som hypertoni, diabetes, angina, artrit, gastrointestinala sjukdomar, lungsjukdomar och ryggsjukdomar.
Dessa studier skall ses som ytterligare ett incitament för att försöka förbättra den diagnostiska skickligheten när det gäller depressionssjukdomen.