Kan depressionssjukdom dölja sig
bakom missbruk och kriminalitet?

Karl-Johan Lindholm

Står förklaringen till missbruk och kriminalitet i vissa fall att finna i en odiagnostiserad och obehandlad depression?
Det är förvånande hur grova medicinska störningar som stark nedstämdhet, hopplöshetskänslor, hämning och avancerade sömnstörningar inte sällan summariskt sammanfattas i termen "må dåligt". Det verkar som intresset för medicinsk diagnostik är mycket svalt när det gäller ungdomar med ett asocialt beteende.

Fagereds ungdomshem är ett s k §12-hem. Under de senaste 30 åren har jag här tagit hand om ca 5.000 ungdomar i åldern 15­21 år. Hit kommer man oftast med en dom från en länsrätt eller ansökan från en socialbyrå.
Många elever uppger sig lida av såväl ångest som psykosomatiska symtom. När livsleda, sänkt vitalitet, hopplöshet, svåra sömnstörningar och till och med suicidtankar och suicidala handlingar föreligger så borde diagnosen depression åtminstone provas.
Det verkar dock som om intresset för medicinsk diagnostik är mycket svalt när det gäller just ungdomar under 20 år, som har svåra beteendestörningar, missbruksproblem och en asocial utveckling.

HÖG SAMSJUKLIGHET
Professor Anne-Liis von Knorring anger prevalensen 4 procent för egentlig depression i 13­18-årsåldern och 8 procent för ungdomar i 16­17-årsåldern. Hon anger också att det hos unga finns en mycket hög samsjuklighet (20­80 %) när det gäller depression och beteendestörningar, ångest och missbruk.
Sannolikt är det så, att i omgivningar där diagnostik inte leder till behandling, tappar kulturen så småningom intresse för såväl diagnostik som behandling.
Professor Sten Levander har i en efterundersökning av ett 75-tal ungdomar från Lövsta skolhem visat att det slutat i katastrof för 95 procent av eleverna. För de resterande fem procenten hade det gått halvdåligt. Sämre behandlingsresultat är troligen svårt att uppnå.

SKÄRPT DIAGNOSTIK
Det finns därför all anledning till en skärpt diagnostisk uppmärksamhet på dem som kommer till vård enligt LVU (Lagen om Vård av Unga).
Alla kan förvisso inte botas, men medicinska kunskapstillväxten och behandlingsmöjligheterna ser idag helt annorlunda ut än för 5­10 år sedan.
Förespråkarna för en mer adekvat farmakologisk behandling av depressionstillstånd har pekat på betydelsen av en tidig diagnos. Sjukdomsdebuten har visat sig ligga långt tidigare än vi för bara några år sedan antog. Idag rekommenderas långa behandlingstider för att minska risken för recidiv. En rad experter vill behandla egentlig depression, oavsett ålder.
Särskilt viktigt att upptäcka tidigt är de maskerade depressionerna. Dessa förekommer ofta hos ungdomar där det också föreligger sociala komplikationer med kriminalitet och missbruk. Till skillnad från de äldre ser man sällan samtidigt andra medicinska tillstånd som skulle kunna grumla det diagnostiska arbetet.

ODIAGNOSTISERADE DEPRESSIONER
Hos våra ungdomar på Fagered kan vi konstatera att det anamnestiskt inte sällan döljer sig ett depressionstillstånd som föregått såväl missbruk som asociala beteenden.
Det är minst sagt förvånande hur riktigt grova medicinska störningar som stark nedstämdhet, hopplöshetskänslor, hämning och avancerade sömnstörningar fått passera förbi obemärkt i tidigare utredningar.
Alla dessa symtom tycks ha en tendens att ramla in i socialpsykologiska förklaringsmodeller och sammanfattas i uttrycket att individen "mår dåligt".
Sjukhistorien under de första levnadsåren tar sällan upp vad som kan tyckas vara medicinskt närliggande och till synes lättfunna diagnoser.
Däremot finns mycket noggranna beskrivningar om sociala förhållanden. Suicidförsök beskrivs och utreds ur ett socialt perspektiv, som om det inte alls förelåg något behov av ett akut medicinskt omhändertagande.

MISSAD DIAGNOS
Det är lätt att förstå den kalabalik som t ex en missad blindtarm leder till. Depressioner som däremot undgår diagnos väcker ingen större uppmärksamhet. Komplikationen bukhinneinflammation har dock betydligt lägre dödlighet än den odiagnostiserade depressionen.
Den odiagnostiserade depressionen blir bara mer och mer invalidiserande för varje nytt skov av sjukdomen och med allt sämre prognos vid samsjuklighet.
Tacksamheten hos dem vi botar är inte att ta miste på, särskilt hos dem som genomlidit icke-behandlingens fasor!