Transkulturell psykiatri på frammarsch

Bengt Jansson

Föreligger det en översjuklighet bland invandrare? Frågan är inte helt lätt att besvara. Här finns ett antal komplicerande faktorer; hur ser urvalet ut bland dem som migrerar, vilka upplevelser har de haft före migrationen, hur ser deras nätverk ut i det nya landet etc.

När man i ett transkulturellt psykiatriskt perspektiv börjar fundera över symtomatologin hos invandrare jämfört med svenskar inser man att det kanske finns betydande skillnader i såväl förekomst som utformning av psykiska reaktioner mellan olika länder.
Rent generellt skulle man kanske kunna våga påstå att de flesta psykiska sjukdomar återfinns i de allra flesta kulturer, om än i varierande utformning.
Här finns en regel som bl a Marsella (1988) pekat på, nämligen att ju svårare sjukdom det rör sig om desto mer överenstämmer utformning och frekvens. Schizofrena psykoser liknar varandra mera världen över än lättare psykiska störningar.
Vissa sjukdomstillstånd som är relativt vanliga i den västerländska kulturen som t ex anorexi, bulimi, exhibitionism, kleptomani och agorafobi kan dock vara praktiskt taget okända i andra kulturer.
Böker har studerat psykiska störningar hos sydeuropeiska och turkiska gästarbetare i Västtyskland, och fann att hypokondriskt-depressiva sjukdomsbilder och olika psykosomatiska störningar var vanligt. Här återfinns bla "mamma-mia"-syndromet, där symtomatologin förstärks genom ett dramatiskt framförande med mycket gester.
Däremot var inte rent depressiva sjukdomstillstånd, ffa inte djupa melankolier särskilt vanligt. Dessa fynd stämmer väl överens med de egna erfarenheterna från ett invandrarprojekt (Jansson 1986).
En WHO-studie från Canada, Indien, Iran, Japan och Schweiz har kunnat visa vilka skillnader som föreligger i fråga om förekomst och utformning av depressioner. De för oss svenskar mest typiska depressionssymtomen som skuldkänslor och suicidtankar dominerade hos kanadensare (70 procent hade suicidtankar) och schweizarna (68 procent hade skuldkänslor). Skuldkänslor visade sig vara betydligt mindre vanligt i bl a Iran. Somatisering visade sig dock förekomma hos 57 procent av iranierna men endast i 27 procent hos kanadensarna.
Dewey et al (1993) har jämfört depressionsprofiler hos individer
(> 65 år) i England och Spanien och fann betydande skillnader. I Liverpool var hämningssymtom vanligt medan framtidspessimism och benägenhet att gråta (hos männen) var vanligare i Zaragoza, vilket kanske kan ses som ett uttryck för engelsmännens krav på "the stiff upper lip".
När det gäller schizofrena psykoser har omfattande WHO-studier, med 14 i-länder och 4 u-länder engagerade, visat tecken på ett gynnsammare sjukdomsförlopp och bättre prognos i u-länder. Inte mindre än 58 procent av patienterna i Nigeria och 51 procent av dem i Indien klarade sig med en enda psykotisk episod, följd av nästan fullständig remission, jämfört med endast 6 procent hos danska patienter.
Ett kroniskt progredierande förlopp var sällsynt i u-länder (7­20 procent) medan motsvarande siffra för Danmark var 50 procent och för USA 47 procent. Orsakerna till dessa skillnader är inte kända, men det ligger nära till hands att relatera till olikheter i omgivningens attityder. Den västerländska kulturen har utan tvivel en sämre tolerans till avvikande beteenden. En överbeskyddande attityd eller inslag av kritik och fientlighet leder till ökad frekvens av återintagning.