Det finns starkt humanitära indikationer för snabb,
offensiv behandling vid depression

Jan Wålinder

Att ha en depressionssjukdom innebär ett psykiskt lidande inte bara för den som drabbas utan även för människor i vederbörandes omgivning. Sjukdomens konsekvenser är således stora och i ett vidare perspektiv kan man säga att den innebär en betydande börda för samhället, t ex uttryckt i monetära termer.
Det är viktigt att minnas att depressionssjukdomar av allvarlig art är vanligare än många kroppsliga sjukdomar, t ex behandlingskrävande diabetes eller behandlingskrävande hypertoni.
Vad man inte sällan glömmer är att den totala funktionsförmågan för den som drabbas av depression ofta blir nedsatt på ett mycket påtagligt sätt.
Tittar vi på den fysiska funktionsförmågan så har olika studier genomförts, där man jämfört individer som drabbats av depression med individer som drabbats av kroppsliga sjukdomar av typen högt blodtryck, diabetes, ledsjukdomar mm. Det visar sig då, kanske något överraskande, att den som har en depressionssjukdom upplever en betydligt starkare fysisk funktionsnedsättning än t ex patienter med högt blodtryck eller ledsjukdomar. Det är alltså på det sättet att den som drabbas av en depressionssjukdom upplever inte bara ett psykiskt lidande utan också ett kroppsligt lidande och en kroppslig funktionsnedsättning av betydande mått.
Personer som har erfarenhet av såväl depressionssjukdom som någon kroppslig sjukdom rapporterar påfallande ofta att den psykiska sjukdomen totalt sett har varit mycket svårare att uthärda än den kroppsliga sjukdomen.Detta just genom kombinationen av den själsliga och kroppsliga smärtan och funktionsnedsättningen. Det är viktigt att vi är medvetna om dessa förhållanden, vilka för mig personligen utgör en mycket stark humanitär indikation för snabb och offensiv antidepressiv behandling.
Det är rimligt att anta att landstingen inom en icke alltför avlägsen framtid får det totala kostnadsansvaret för läkemedel såväl i sluten som öppen vård. Läkemedelskommittéerna kommer att få en allt större betydelse när det gäller att identifiera läkemedel vilka är kostnadseffektiva. Vad vi nu behöver är ökad kunskap kring blodkoncentration och effektsamband för antidepressiva läkemedel. Sådana uppgifter saknas nästan undantagslöst i dag för nya tymoleptika. Detta är inte minst allvarligt eftersom användning av preparaten alltmera sker på indikationer utanför diagnosen egentlig depression, och då är underlaget för att kunna uttala sig om ett dosoptimum minst sagt svagt. Mer forskning behövs nu kring frågan läkemedelskoncentration i blod och effekt och biverkningar.
En pågående undersökning i Östergötland har visat att plasmakoncentrationsbestämningar av SSRI-läkemedel och därigenom monitorerad behandling kan leda till betydande ekonomiska besparingar i storleksordningen ca 10 procent av kostnaderna för antidepressiva läkemedel (Finn Bengtsson och Jöns Lundmark, opublicerade data). Fynd av denna art har ett utomordentligt stort hälsoekonomiskt intresse och måste integreras i den fortsatta hälsoekonomiska planeringen. En optimering av vår farmakoterapi med hjälp av kliniskt farmakologiska tekniker måste få en stark genomslagskraft inom den kliniska psykiatrin. Här är behovet av samarbete mellan kliniska farmakologer och kliniskt verksamma psykiatrer mycket stort.
Vid ett nyligen avhållet regionalt ECNP-möte i Istanbul presenterades siffror som talar för att en kostnadsreduktion i storleksordningen 25 procent kan uppnås under ett års behandling med de nya icke tricykliska läkemedlen i förhållande till imipraminbehandling. Vinsten står säkert till största delen att söka i en ökad compliance och därmed minskad mängd kostnadskrävande återfall. Denna studie inkluderade ej plasmakoncentrationsmätningar. Resultaten talar för att de i kombination med en plasmakoncentrationsstyrd farmakoterapi rimligen utgör en mycket robust strategi för en kostnadseffektiv behandling av depressiv sjukdom.