Påverkar receptordensiteten
vår personlighet?

Lars Farde

Två av transmissionssystemen - dopaminsystemet och serotoninsystemet - kan nu undersökas med hjälp av positronemissionstomografi (PET). Detta ger oss möjlighet att studera dessa transmissionssystem under normala förhållanden, vid psykisk sjukdom och under behandling med läkemedel. Av speciell betydelse är att vi därmed kan relatera klinisk effekt till biokemi i patientens hjärna.
Vi har med en egen metod (utvecklad under 1980-talet) kunnat kvantifiera mängden D₂-dopaminreceptorer i människohjärnan. Vad som uppdagades i samband med dessa studier var att friska försökspersoner uppvisade en betydande interindividuell variabilitet ifråga om antal receptorer i hjärnan. De som hade flest receptorer hade nästan tre gånger så många som de med det lägsta antalet. Jämför vi med många andra variabler i människokroppen så är detta en stor variabilitet. Detta förhållande väcker den intressanta frågan; finns det något samband mellan mängden receptorer i vår hjärna och vår personlighet?
I en uppföljande studie fann vi ett signifikant samband mellan D₂-receptordensitet och två personlighetsdrag: irritabilitet och detachment. (Personlighetsdraget "detachment" inbegriper förmågan att uppleva närhet och värme i kontakt med andra människor). Individer med låg D₂-receptordensitet kan således ha svårt att komma in i och göra sig gällande i ett socialt sammanhang.
Från beteendefarmakologiska studier vet vi att dopaminsystemet är relaterat till belöning. I en studie från tidigt 1990-tal, gavs friska försökspersoner neuroleptika, dvs läkemedel som blockerar D₂-receptorer. När våra försökspersoner fick kraftigt D₂-receptorblockerande doser infann sig också hos försökspersonerna en påtaglig likgiltighet och ett ointresse för annars viktiga och betydelsefulla saker i livet. Detta tillstånd påminner om personlighetsdraget detachment.
Vad gör man då när man ger neuroleptika? Jo, man minskar mängden tillgängliga D₂-receptorer. På ett likartat sätt blir det om naturen gett vissa individer en mindre mängd D₂-receptorer, vilket också kan leda till ökad irritabilitet och detachment. Ovanstående resultat och resonemang ger stöd för att det finns samband mellan receptordensitet och personlighetsdrag. Den här typen av kopplingar mellan biokemi och personlighet har tidigare inte gjorts. Detta öppnar ett helt nytt forskningsområde som ännu befinner sig i sin linda, men som sannolikt snabbt kommer att utvecklas.