Illustration Anders Holmqvist

Den deprimerade har svårt att tro att något hjälper

Compliance skulle kanske öka om deprimerade patienter inte bara fick medicin utan också personligt stöd. Speciellt nödvändigt är det innan läkemedlet hunnit verka. Men enligt Socialstyrelsen får 40 procent av dem som ordineras antidepressiva i primärvården inte ens någon återbesökstid.

Det finns många vetenskapliga studier som pekar på att det är en minoritet av alla som drabbas av depression som får behandling. Miki Agerberg, vetenskapsjournalist och författare med egen erfarenhet av depressioner, säger att det finns mycket som hindrar den deprimerade från att söka hjälp. För det första förstår man oftast inte själv vad det är frågan om. Och man drar sig undan alla kontakter, vill inte ha med andra människor att göra. Man ser också på sin egen framtid med orealistisk pessimism.

Hopplös världsbild och förvridet förnuft
- Man får en väldigt hopplös världsbild. Man tror att allting är på väg mot en katastrof och har man den här hopplösa världsbilden är det klart att man inte tycker det lönar sig att söka hjälp, säger Miki Agerberg.
Ä ven om en patient varit sjuk tidigare och vet att man kan bli frisk infinner sig den stora pessimismen som förvrider förnuftet och man tänker att det här gången finns nog ingen hjälp.
- Det är väldigt konstigt, men det finns en total skillnad mellan hur man tänker när man är deprimerad och hur man tänker när man är frisk, säger Miki Agerberg.
Ett annat hinder för att söka behandling är den stämpel av skam och skuld som fortfarande finns på psykisk sjukdom. Det ökar bördan på den sjuke som redan utan stigma från omgivningen ser sig själv som värdelös och som att han inte förtjänar att bli hjälpt.
Många gånger är det först när en anhörig eller vän ingriper och handgripligen tar med sig den sjuke till en doktor som alla dessa hinder övervinns. Då gäller det att läkaren klarar av att ställa rätt diagnos och ge rätt behandling. Om detta lyckas är det ändå inte slut på alla svårigheter.

Motivationen är ett stort problem
- Det kan hända att patienten inte hämtar ut medicinen eller hämtar ut den och tar den i två dagar och sedan säger, nej, det här hjälpte ju inte, och slutar, säger Miki Agerberg.
Det är motivationen som är det stora problemet, menar han. Man har väldigt svårt att tro på att någonting alls kan hjälpa och därför är det av yttersta vikt att läkaren ger rätt information i det här skedet. Miki Agerberg har varit med om att en läkare försäkrade att han skulle känna sig mycket bättre en vecka efter att han börjat ta antidepressiva. När en vecka gått hade ingenting förändrats och Miki blev naturligtvis desperat och förlorade allt förtroende för läkaren. Han lyckades så småningom hitta en annan doktor som han litade mer på och som talade om att det alltid dröjer tre, fyra veckor innan man ser någon effekt. Miki blev till slut helt frisk. Nu trycker han hårt på att depressionspatienter måste få realistisk information om hur medicinen verkar och att de inte får överges under den långa och svåra perioden fram tills läkemedlet ger effekt. Många slutar ta sin medicin under den tiden för att de inte orkar hålla hoppet uppe.
- Tre, fyra veckor är en oändlig tidsrymd för en deprimerad människa, säger Miki Agerberg.
Han menar att det måste finnas en överenskommelse om personlig kontakt mellan vårdgivaren och patienten ungefär en gång i veckan under den här tiden. Det behöver inte vara en läkare som sköter den och den kan kanske gå via telefon eller mail, men det måste finnas någon som säger: "Du kommer att bli bra, tro mig, och blir du inte bra av den här medicinen kommer vi att hjälpa dig att hitta nånting annat." Även om det för tillfället inte går att få patienten att överge sitt nattsvarta tänkande, så kan man få honom att börja tvivla lite på att allting är på väg att gå fullständigt åt pipan. Och detta måste till för att motivera honom att medicinera.

Miki Agerberg, journalist och författare Foto Anders Holmqvist

En annan anledning att sluta ta ordinerad medicin kan vara biverkningar.
- Medicinerna kan ju ha biverkningar som är ganska jobbiga och det är viktigt att läkaren på något lämpligt sätt informerar om detta. En av de vanligaste biverkningarna är de sexuella, man jag tror inte jag kan komma på någon enda läkare jag varit hos som sagt någonting självmant om detta, säger Miki Agerberg.
På 90-talet skrev han boken Ut ur mörkret som handlar om depressioner. I den gjorde han en grundlig genomgång av befintlig forskning och försökte ge en saklig bild av de tillgängliga behandlingsmöjligheterna som motvikt mot sensationsskriverierna om lyckopiller. Han lät också kända personer som Kerstin Thorvall, Lars Forssell och Peter Paul Heinemann berätta om sina depressioner för att motverka stigmat mot psykiska sjukdomar. Det har blivit bättre de senaste tio åren, men fortfarande lever vissa fördomar, menar Miki Agerberg.
- Det finns gamla föreställningar om att det här inte är någon riktig sjukdom, man kan inte ta medicin mot såna saker och man kan fortfarande i media hitta skriverier som skrämmer folk från att ta medicin, säger han.
Det finns alltså ett stort behov av stöd och information till deprimerade patienter för att läkemedelsbehandlingen ska lyckas, men verkligheten i den svenska primärvården är bister. Det visar en färsk rapport från Socialstyrelsen. Den heter Antidepressiva läkemedel vid psykisk ohälsa - Studier av praxis i primärvården. Cheferna på landets vårdcentraler rapporterar en stor och tilltagande tillströmning av personer som söker för psykiska problem och att det generellt sett inte finns någon möjlighet att fylla efterfrågan på omhändertagande. Speciellt svårt har man att ge patienterna samtalsbehandling. Primärvården saknar både resurser och kompetens för detta. En granskning av slumpvis utvalda journaler visar också att det finns stora brister när det gäller systematiskt utförd och dokumenterad diagnostik. En enkät till 1100 patienter som ordinerats antidepressiva läkemedel i primärvården visar att 40 procent inte hade någon avtalad tid för uppföljning av behandlingen, varken genom besök eller telefonkontakt. Dessa 40 procent av patienterna lämnades åt sitt öde med sina tvivel på behandlingens effekt, sina biverkningar och sina trassliga liv.
Men enkätundersökningen visade också att en del patienter fick riktigt god vård och tyckte att läkemedelsbehandlingen fungerade bra. Dessa patienter fick stödsamtal eller annan samtalsbehandling, kände sig delaktiga i beslutet om behandling, upplevde att läkaren intresserade sig för deras totala livssituation, hade avtalad tid för uppföljning och fick också tillräcklig information om medicinen. Socialstyrelsen skriver att detta stämmer väl med de forskningsresultat som visar att ett gott omhändertagande i sig har en läkande effekt.

Charlotta Sjöstedt