Nya prognosmarkörer vid psykisk sjukdom?

Elektrodermal aktivitet (EDA) och hjärnstamsaudiometri - är detta de nya prognosmarkörerna för vissa psykiatriska diagnoser?

Från början trodde jag inte på det här, förklarar den belönade forskningsstipendiaten Ing-Marie Wieselgren vid Institutionen för psykiatri i Uppsala. Hon jämförde för ett antal år sedan EDA med jultomten. Tomten har vi ju alla sett även om vi inte tror på honom, skrattar hon. Så var det faktiskt i mitt första möte med EDA. Det var således en lika skeptisk som nyfiken dr Wieselgren som anslöt sig till en forskningsgrupp som sysslade med EDA och schizofreni på Ulleråkers sjukhus. Den ena forskningsrapporten har dock lagts till den andra och idag är det definitivt Ing-Marie Wieselgrens nyfikenhet och entusiasm som dominerar framför skepticismen.
EDA är en gammal psykofysiologisk undersökning som rönt förnyat intresse under senare år. Man placerar en person bekvämt tillbakalutad i en fåtölj och kopplar upp ett antal elektroder i handflatan. I sin fåtölj får personen sedan med hörlurar sitta och lyssna på 80 dB-pip. Under tiden mäter man konduktansen i handflatan, som varierar till följd av den ökade svettning som pipet ger. Denna hudkonduktansförändring anses spegla den s k "orienteringsresponsen", dvs en snabb, omedveten ändring av uppmärksamheten.

Nonresponders
Ing-Marie har kunnat visa att ungefär hälften av hennes schizofrena patienter är s k nonresponders. Dessa reagerar inte med någon ökad svettning. Det förefaller som om de inte hör pipljudet. I en normalbefolkning däremot finner man endast 5-10 procent nonresponders.
Sedan finns det också schizofrena patienter som "överreagerar". Det verkar som om det här finns två grupper, en lågreaktiv och en hög- reaktiv.
De schizofrena patienterna har sedan följts upp under en tvåårsperiod. Det visade sig då att det gått dåligt för manliga nonresponders när man mätte social funktionsnivå. För kvinnorna var det tvärtom. Här var det de hög- reaktiva kvinnorna som uppvisade den lägsta och sämsta sociala funktionsnivån.

Förklaringar
Vad skulle då kunna förklara en lågreaktiv respektive en högreaktiv respons på EDA?
Precis som vid schizofreni visar det sig att nonresponders oftare är födda under vinterhalvåret. Här finns teorier om såväl infektioner som olika typer av hjärnskador.
Vidare har det vid datortomografi visats att tredje ventrikeln är större hos nonresponders än hos responders.
Mycket mer än så förfogar vi inte över idag när det gäller förklaringsmodeller, förklarar Ing-Marie Wieselgren.
Det vi kliniskt kan konstatera är att det finns ett samband mellan respons och prognos. I en just pågående studie, som ännu inte sammanställts, har vår grupp kunnat visa att det framför allt är unga nonresponders som snabbt recidiverar i sin sjukdom och uppvisar en låg social funktionsnivå. Någon förklaring finns ännu inte, om nu inte neuroleptika skulle ha en sämre effekt på dessa unga eller att de helt enkelt slarvar med sin medicinering.

Orienteringsrespons
Var vår orienteringsrespons sitter i hjärnan vet vi ännu inte, förklarar Ing-Marie Wieselgren. Det spekuleras om det hör hemma i vårt retikulära aktiveringssystem (RAS) och på hjärnstamsnivå. Vissa studier tyder på att det är flera olika system som påverkar EDA-responsen. Bland annat spekuleras om ett mer corticalt system som både skulle kunna excitera och inhibera.
Hur ser det då ut med den andra prognostiska markören, hjärnstamsaudiometri? Även vid denna undersökning sitter personen i sin bekväma fåtölj. Pipen är utbytta mot tysta klickar. Elektroderna sätts i det här fallet i pannan och bakom öronen. Vad som sedan registreras är potentialvariationer till följd av "klickandet". Hjärnstamsaudiometri är ungefär som att åstadkomma en silhuett av aktiviteten i hjärnstammen.
Ett normalt hjänstamsmönster skall se likadant ut för båda öronen. Avvikelser ses t ex vid en tumör vid hörselnerven. Detsamma gäller t ex för tidigt födda barn som fått små blödningar i hjärnstammen.
Vi har också kunnat se, berättar Ing-Marie Wieselgren, att många av våra schizofrena patienter uppvisar patologiska, asymmetriska mönster vid hjärnstamsaudiometri.
De flesta avvikelser brukar ju producera en sämre prognos. I det här fallet är det dock tvärtom. Det visade sig att det var patienterna med asymmetriskt avvikande audiometriska mönster som producerade bra prognoser vid en uppföljning efter fem år.
Finns då här ett slags mönster mellan EDA och hjärnstamsaudiometri? Kan det möjligtvis vara så att EDA-nonresponders aldrig samtidigt uppvisar en patologisk hjärnstamsaudiometri? Detta är något vi kommer att titta närmare på, berättar Ing-Marie Wieselgren. Vi kommer här att göra en pilotstudie för att närmare undersöka hur neuroleptika påverkar hjärnstamsaktiviteten och den elektrodermala aktiviteten. Vi kommer då att först klicka våra patienter i öronen och sedan direkt därefter tjuta dem i öronen med 80 dB-pip. Det är egentligen ganska enkla saker som vi skulle kunna lära oss mycket mer om, menar Ing-Marie Wieselgren. Producerar t ex manliga EDA-nonresponders ett sämre svar på neuroleptika? Speglar ett avvikande audiometrimönster en funktionell störning, på vilken neuroleptika kan ge en god symtomregress? De obesvarade frågorna är många.
Just nu projekteras därför en randomiserad studie med mätningar av EDA och hjärnstamsaktivitet, före och efter neuroleptikabehandling. Tanken är också att studera effekten av olika typer av neuroleptika, och bl a utvärdera eventuella skillnader mellan atypiska och klassiska neuroleptika. Ett forskningsnätverk är redan på väg att byggas upp i Sverige, med bl a Stockholm, Linköping, Västerås och Uppsala, men vi välkomnar fler kliniker och institutioner som är intresserade, hälsar en entusiastisk Ing-Marie Wieselgren, som idag tycker att hennes jämförelse mellan tomten och EDA inte längre håller.