Psykiatrin behöver också forskningsmedel

C G Gottfries

Under de två senaste decennierna har forskningen kring hjärnans funktion och hjärnans sjukdomar gått framåt, sannolikt mer än alla tidigare år tillsammantagna. 1990-talet har blivit "Hjärnans årtionde". I Sverige har "Hjärnfonden" bildats för att stödja forskning kring hjärnan.
Samhällets kostnader för patienter med sjukdomar i hjärnan är enorma. År 2024 beräknar vi att det finns ca 1,8 miljoner människor i Sverige som är 65 år eller äldre. Fem procent (90 000) av dessa är dementa och tolv till femton procent (270 000) är deprimerade . I totalbefolkningen är ca en procent schizofrena och åtta procent deprimerade. Lägg till detta patienter med Parkinsons sjukdom, stroke, MS och ALS.
Jämför dessa siffror med att vi får ca 40 000 cancerfall per år. Skillnaden i frekvens av hjärnsjukdom och cancersjukdom är ytterst påtaglig. Trots denna skillnad är det ekonomiska stödet till cancerforskare mångfalt större än det som forskare kring hjärnans sjukdomar erhåller. Forskningen kring cancersjukdom har varit mycket framgångsrik och cancerforskarna önskas all framgång. Jag missunnar dem ej rikligt ekonomiskt stöd. Samhället skulle sannolikt tjäna mycket på att i samma omfattning stödja forskning kring hjärnans sjukdomar. Varför ligger det ekonomiska stödet till hjärnforskningen så långt efter? Vetenskapliga framgångar finns, och Sverige har internationellt sett en framskjuten plats i forskningen kring hjärnans funktion och dess sjukdomar.
Behovet av forskningsmedel är mycket stort. Detta faktum belyses gång på gång. Låt mig bara ta ett exempel; stipendiestyrelsen till svenska Lundbeckstiftelsens stora svenska medicinpris hade tidigare i år uppgiften att fördela ca 1 miljon kronor. Antalet ansökningar var 150 och den sammanlagda summan som dessa forskare ansökte om var 16 miljoner kronor! Som styrelsemedlem i stipendiefonden känner man sig något frustrerad över att bara kunna bevilja pengar till ett fåtal av alla dessa forskare. Praktiskt taget samtliga ansökningar var väl värda ekonomiskt stöd.
Det är min övertygelse att, om samhället hade satsat 16 miljoner på den forskning som presenterades i dessa ansökningar så hade kunskapen om och behandlingsmöjligheterna av neuropsykiatriska sjukdomar kunnat förbättras påtagligt på såväl kort som lång sikt.