Samsjuklighet
mellan Parkinsons sjukdom och depression
|
|
Ann-Kathrine Granérus är professor
emerita i geriatrik vid Linköpings universitet
och har ägnat sin forskning framför allt åt
kliniska aspekter av Parkinsons sjukdom.

Ann-Kathrine
Granérus |
Foto Göran Granérus |
Depression är överrepresenterat vid Parkinsons
sjukdom och uppges vanligen förekomma i 30–40
procent av fallen. Depressiva symtom kan vara av olika
svårighetsgrad och major depression beräknas
förekomma hos i storleksordning 10 procent. Depressiva
Parkinsonpatienter tycks insjukna vid lägre ålder än
de utan depression, även om hög ålder
också visats vara en riskfaktor för depression
vid Parkinsons sjukdom. Oavsett ålder kan psykosociala
faktorer ha betydelse för förekomsten av depression,
men både neurobiologiska faktorer och andra samtidiga
sjukdomar kan ha betydelse.
En svårighet vid bedömningen är att flera
symtom vid Parkinsons sjukdom och depression är
snarlika, vilket kan leda till både överdiagnostik
och underdiagnostik av den ena såväl som den
andra sjukdomen. Motorisk hämning orsakad av depression
kan förbises hos en Parkinsonpatient med hypokinesi,
men kan också misstolkas som hypokinesi hos en
deprimerad patient även om Parkinsons sjukdom inte
föreligger. Muskeltrötthet och röstsvaghet
förekommer vid båda tillstånden, liksom
sömnsvårigheter, ängslan och oro. Vid
både depression och Parkinsons sjukdom kan kognitiv
funktionsnedsättning förekomma.
Orsaker till depression vid Parkinsons sjukdom
Då de motoriska symtomen vid Parkinsons sjukdom
inskränker på livsföring och möjlighet
till självständigt liv kan detta reaktivt leda
till nedstämdhet. Emellertid är det ett relativt
litet samband mellan svårighetsgraden av karakteristiska
Parkinsonsymtom och förekomsten av depressiva symtom.
Det finns till och med fall där en depression debuterat
innan de motoriska symtomen blivit märkbara.
Ä
ven om degenerativa förändringar av dopaminerga
neuron är centrala vid Parkinsons sjukdom finns
hållpunkter
för också minskad serotoninerg såväl
som noradrenerg funktion. Vid depression står den
serotoninerga funktionen i centrum, och för vissa
depressiva symtom har sannolikt också den noradrenerga
funktionen betydelse. Postmortala såväl som
bildåtergivande studier talar för att degeneration
inom det serotoninerga systemet kan vara en del av patofysiologin
vid Parkinsons sjukdom och att neurodegenerativa förändringar
i serotoninerga områden vid Parkinsons sjukdom är
förknippade med depression. Det är också känt
att dopaminerg dysfunktion kan orsaka inte bara motoriska
symtom utan också depressiva symtom. Depressiva
symtom vid Parkinsons sjukdom tycks således kunna
vara uttryck för att depression är en del av
sjukdomen med åtminstone delvis gemensamma bakomliggande
neurodegenerativa processer.
Symtom vid depression hos Parkinsonpatienter
Parkinsonpatienter med depression har i olika studier
visats ha något annorlunda motorisk symtombild
jämfört med dem utan depression. Uttalad
hypokinesi tycks vara en riskfaktor för depression,
liksom avsaknad av tremor, vilket också är
intressant när effekten av antidepressiv behandling
beaktas. Om den påverkade sidan av kroppen har
betydelse för förekomsten av depression har
diskuterats, men övertygande resultat för
att höger eller vänster sida skulle vara
förknippad med depression har inte setts. Också beträffande
icke-motoriska symtom finns viss skillnad: Ängslan,
oro och panikkänslor är mer framträdande
symtom hos deprimerade än icke-deprimerade Parkinsonpatienter.
Ett särskilt förhållande gäller
Parkinsonpatienter med fluktuerande symtombild: Under ”off”-perioder
kan uttalad ängslan och oro förekomma, symtom
som avtar eller försvinner när patienten är
i ”on”. För dessa patienter kan en
förklaring vara att de psykiska symtomen är
en följd av rörelsesvårigheterna, men
en neurofarmakologisk bakgrund kan inte uteslutas.
Sömnsvårigheter har visats förekomma
i större utsträckning hos deprimerade Parkinsonpatienter.
Vid sömnsvårigheter hos en Parkinsonpatient
skall man visserligen tänka på att motoriska
problem kan vara orsaken, särskilt hos de med
mer avancerad sjukdom, men således också beakta
att en depression kan ligga bakom. Viss nedsättning
av kognitiva funktioner kan ingå i Parkinsonsymtomatologin
och hos en del vara förstadium till demens, men
kan också finnas som uttryck för depression även
när demensutveckling inte är för handen.
Då förekomsten av depression vid Parkinsons
sjukdom visats ha snarast större betydelse för
livskvaliteten än de motoriska symtomens svårighetsgrad
ställer detta än större krav på att
denna diagnos inte förbises.
Behandling av depression hos Parkinsonpatienter
I princip behandlas depression hos en Parkinsonpatient
på samma sätt som hos dem som inte har samtidig
Parkinsons sjukdom, men det finns några förhållanden
att särskilt beakta:
Parkinsonpatienter, med eller utan depression, skall inte
behandlas med neuroleptika, vilka leder till att de motoriska
symtomen ökar, även om risken är mindre
vid behandling med så kallade atypiska neuroleptika.
En accentuering av Parkinsonsymtomen kan kvarstå lång
tid efter det neuroleptika satts ut.
Effekt av antiparkinsonmedel vid depression hos Parkinsonpatienter
I den utsträckning depressiva symtom kan förmodas
vara en reaktion på en svår motorisk situation
bör justering av antiparkinsonmedel givetvis prövas.
Då dopaminerg dysfunktion också har visats
kunna leda till depression finns ibland anledning pröva
om depressionen förbättras genom behandling med
dopaminerga medel om patienten inte redan står på sådan
behandling. Emellertid måste också det motsatta
förhållandet beaktas: Vid behandling med ett
dopaminergt läkemedel kan i sällsynta fall depressiva
symtom uppträda trots förbättrade motoriska
symtom. Om depression misstänks vara en biverkan till
det aktuella läkemedlet måste behandlingen avbrytas.