Samsjuklighet mellan Parkinsons sjukdom och depression

 

Ann-Kathrine Granérus är professor emerita i geriatrik vid Linköpings universitet och har ägnat sin forskning framför allt åt kliniska aspekter av Parkinsons sjukdom.




Ann-Kathrine Granérus
Foto Göran Granérus

Depression är överrepresenterat vid Parkinsons sjukdom och uppges vanligen förekomma i 30–40 procent av fallen. Depressiva symtom kan vara av olika svårighetsgrad och major depression beräknas förekomma hos i storleksordning 10 procent. Depressiva Parkinsonpatienter tycks insjukna vid lägre ålder än de utan depression, även om hög ålder också visats vara en riskfaktor för depression vid Parkinsons sjukdom. Oavsett ålder kan psykosociala faktorer ha betydelse för förekomsten av depression, men både neurobiologiska faktorer och andra samtidiga sjukdomar kan ha betydelse.
En svårighet vid bedömningen är att flera symtom vid Parkinsons sjukdom och depression är snarlika, vilket kan leda till både överdiagnostik och underdiagnostik av den ena såväl som den andra sjukdomen. Motorisk hämning orsakad av depression kan förbises hos en Parkinsonpatient med hypokinesi, men kan också misstolkas som hypokinesi hos en deprimerad patient även om Parkinsons sjukdom inte föreligger. Muskeltrötthet och röstsvaghet förekommer vid båda tillstånden, liksom sömnsvårigheter, ängslan och oro. Vid både depression och Parkinsons sjukdom kan kognitiv funktionsnedsättning förekomma.

Orsaker till depression vid Parkinsons sjukdom
Då de motoriska symtomen vid Parkinsons sjukdom inskränker på livsföring och möjlighet till självständigt liv kan detta reaktivt leda till nedstämdhet. Emellertid är det ett relativt litet samband mellan svårighetsgraden av karakteristiska Parkinsonsymtom och förekomsten av depressiva symtom. Det finns till och med fall där en depression debuterat innan de motoriska symtomen blivit märkbara.
Ä ven om degenerativa förändringar av dopaminerga neuron är centrala vid Parkinsons sjukdom finns hållpunkter för också minskad serotoninerg såväl som noradrenerg funktion. Vid depression står den serotoninerga funktionen i centrum, och för vissa depressiva symtom har sannolikt också den noradrenerga funktionen betydelse. Postmortala såväl som bildåtergivande studier talar för att degeneration inom det serotoninerga systemet kan vara en del av patofysiologin vid Parkinsons sjukdom och att neurodegenerativa förändringar i serotoninerga områden vid Parkinsons sjukdom är förknippade med depression. Det är också känt att dopaminerg dysfunktion kan orsaka inte bara motoriska symtom utan också depressiva symtom. Depressiva symtom vid Parkinsons sjukdom tycks således kunna vara uttryck för att depression är en del av sjukdomen med åtminstone delvis gemensamma bakomliggande neurodegenerativa processer.

Symtom vid depression hos Parkinsonpatienter
Parkinsonpatienter med depression har i olika studier visats ha något annorlunda motorisk symtombild jämfört med dem utan depression. Uttalad hypokinesi tycks vara en riskfaktor för depression, liksom avsaknad av tremor, vilket också är intressant när effekten av antidepressiv behandling beaktas. Om den påverkade sidan av kroppen har betydelse för förekomsten av depression har diskuterats, men övertygande resultat för att höger eller vänster sida skulle vara förknippad med depression har inte setts. Också beträffande icke-motoriska symtom finns viss skillnad: Ängslan, oro och panikkänslor är mer framträdande symtom hos deprimerade än icke-deprimerade Parkinsonpatienter. Ett särskilt förhållande gäller Parkinsonpatienter med fluktuerande symtombild: Under ”off”-perioder kan uttalad ängslan och oro förekomma, symtom som avtar eller försvinner när patienten är i ”on”. För dessa patienter kan en förklaring vara att de psykiska symtomen är en följd av rörelsesvårigheterna, men en neurofarmakologisk bakgrund kan inte uteslutas. Sömnsvårigheter har visats förekomma i större utsträckning hos deprimerade Parkinsonpatienter. Vid sömnsvårigheter hos en Parkinsonpatient skall man visserligen tänka på att motoriska problem kan vara orsaken, särskilt hos de med mer avancerad sjukdom, men således också beakta att en depression kan ligga bakom. Viss nedsättning av kognitiva funktioner kan ingå i Parkinsonsymtomatologin och hos en del vara förstadium till demens, men kan också finnas som uttryck för depression även när demensutveckling inte är för handen. Då förekomsten av depression vid Parkinsons sjukdom visats ha snarast större betydelse för livskvaliteten än de motoriska symtomens svårighetsgrad ställer detta än större krav på att denna diagnos inte förbises.

Behandling av depression hos Parkinsonpatienter
I princip behandlas depression hos en Parkinsonpatient på samma sätt som hos dem som inte har samtidig Parkinsons sjukdom, men det finns några förhållanden att särskilt beakta:

  1. Tricykliska antidepressiva har visats ha väsentligen samma goda antidepressiva effekt som SSRI- och SNRI-preparat. En faktor att beakta är dock att alla tricykliska antidepressiva också har en antikolinerg effekt, något som ökar risken för förvirringstillstånd, särskilt hos patienter med nedsatta kognitiva funktioner. Denna risk är särskilt påtaglig med behandling av äldre Parkinsonpatienter, och bör därför undvikas till dem.
  2. SSRI- och SNRI-preparat har god effekt på depressiva symtom hos Parkinsonpatienter, och används i princip i samma doser som för dem utan Parkinsons sjukdom. Under behandling med i varje fall SSRI har en ökning av tremor visats förekomma, trots att denna initialt hos deprimerade Parkinsonpatienter varit mindre uttalad. Detta kan tala för att avsaknad av tremor är ett uttryck för bristande serotoninerg funktion, och när denna förbättras benägenheten för tremor ökar.
  3. Elektrokonvulsiv behandling, ECT, kan övervägas vid svår depression hos en Parkinsonpatient, särskilt som ECT visats ha också en antiparkinsoneffekt.

Parkinsonpatienter, med eller utan depression, skall inte behandlas med neuroleptika, vilka leder till att de motoriska symtomen ökar, även om risken är mindre vid behandling med så kallade atypiska neuroleptika. En accentuering av Parkinsonsymtomen kan kvarstå lång tid efter det neuroleptika satts ut.
Effekt av antiparkinsonmedel vid depression hos Parkinsonpatienter
I den utsträckning depressiva symtom kan förmodas vara en reaktion på en svår motorisk situation bör justering av antiparkinsonmedel givetvis prövas. Då dopaminerg dysfunktion också har visats kunna leda till depression finns ibland anledning pröva om depressionen förbättras genom behandling med dopaminerga medel om patienten inte redan står på sådan behandling. Emellertid måste också det motsatta förhållandet beaktas: Vid behandling med ett dopaminergt läkemedel kan i sällsynta fall depressiva symtom uppträda trots förbättrade motoriska symtom. Om depression misstänks vara en biverkan till det aktuella läkemedlet måste behandlingen avbrytas.

Ann-Kathrine Granérus