Jules Angst – ledande gestalt inom modern psykiatrisk forskning

Det måste ha varit någon gång i årsskiftet 1979–1980 som jag första gången träffade Jules Angst. Vid den tiden var jag medlem och senare blev jag ordförande i den svenska PTD-kommittén (The Committee for Prevention and Treatment of Depression), en sammanslutning av psykiatrer med syftet att sprida kunskap om depressionssjukdomen framför allt till vårdpersonal utanför psykiatrin. Kommittén grundades 1977 och vi är hedrade att ha Hennes Majestät Drottning Silvia som vår beskyddarinna. Vi ville snabbt få viktiga impulser för vårt arbete, bland annat genom att besöka och träffa internationellt viktiga personer som arbetade inom området affektiva sjukdomar såväl kliniskt som vetenskapligt. Utvecklingen kring diagnostik, förlopp och behandling gick snabbt på den tiden och det tog inte lång tid innan vi identifi erade några personer och deras institutioner som väl värda besök för informationsinsamling. Högt på vår önskelista stod ett besök på det klassiska psykiatriska sjukhuset Burghölzli i Schweiz, där några av de riktigt stora namnen inom psykiatrin verkat nämligen far och son Eugen och Manfred Bleuler. Pionjärarbeten inom områden som dementia praecox/ schizofreni och affektiva sjukdomar förknippas fortfarande med dessa namn och deras arbetsplats. Nu hade en ny chef tillträtt, nämligen Jules Angst som efter sin avhandling 1966 blev professor och institutionschef för forskningsavdelningen på Zürichs psykiatriska universitetssjukhus, Burghölzli, 1969 och innehade dessa uppdrag fram till 1994 då han blev professor emeritus. Sedan dess är han fortfarande fullt aktiv med epidemiologisk och klinisk forskning.

Under åren sedan mitt första möte med Jules Angst har jag haft glädjen att se honom som föreläsare här i Sverige vid flera tillfällen och jag har haft stimulerande uppgifter tillsammans med honom i samband med internationella symposier. Han är alltid lika uppdaterad med nya spännande forskningsresultat och alltid lika pedagogisk i sin framställning. Här är inte platsen för en redovisning av alla hans viktiga forskningsinsatser. Låt mig bara nämna ett av hans tunga bidrag de senaste åren, nämligendet som rör vikten av långtidsbehandling av affektiv sjukdom för att förhindra/reducera risken för självmord. De här frågorna behandlas i detta nummer av Transmittorn i en artikel av vårvetenskapsjournalist Charlotta Sjöstedt som intervjuade Jules Angst vid hans senaste Sverigebesök. I artikeln finns också referensen till det citerade originalarbetet.

Jules Angst är en välinformerad, välklädd vetenskapsman med en ödmjuk inställning till nyvunna forskningsdata och en av de ledande gestalterna inom modern psykiatrisk forskning. Vi är många som önskar honom fortsatt framgångsrikt arbete.

Redaktionen för Transmittorn uppmuntrar och välkomnar
debattinlägg från läsekretsen. Personligen tycker jag det vore stimulerande om vi i kommande nummer av Transmittorn kunde få utrymme för ett avsnitt under rubriken Aktuell debatt.
Jag ser fram mot Era bidrag.

Jan Wålinder Ordförande i Svenska Lundbeckstiftelsen