Hennes forskning gav resultat som få trodde var möjliga

Vi möter henne en solig aprilmorgon på forskningslaboratoriet i Köpenhamn. Hon är just hemkommen från Mexico och har landat på Kastrup bara några timmar före vårt besök – utan den minsta lilla antydan till jetlag. Hittills kände vi bara Connie Sánchez till namnet. Ett namn som vi mött på ett antal uppmärksammade forskningrapporter.

I likhet med andra uppmärksammade forskare har hon alltmer fått ikläda sig rollen som föreläsare. Resan till Mexico handlade naturligtvis om att föreläsa om den egna forskningen. Idag ägnar hon lika mycket tid åt föreläsandet som åt forskandet, och hennes engagemang i de båda rollerna går inte att ta miste på. Man inte bara anar ett entusiastiskt, karismatiskt skimmer runt henne när hon berättar om sin forskning; det är mer påtagligt än så. Hon utstrålar en helt oemotståndlig forskariver och berättarglädje.

Kliniska studier
Att det skulle bli en forskarkarriär för den unga apotekaren Connie Sánchez rådde det ingen större tvekan om. Det var under 1980-talet hon började intressera sig för den farmakologiska depressionsforskningen. Hon kom snabbt att engageras i de kliniska studierna på citalopram och mycket av hennes fortsatta forskning har kommit att handla om just citalopram, men framför allt om den farmakologiskt aktiva enantiomeren S-citalopram. De första åren kom för Connie Sánchez del uteslutande att handla om humanforskning. Något som inte passade ihop med hennes mer detaljerade nyfikenhet.
– Det låter kanske lite konstigt, ursäktar sig Connie, men efterhand kom jag att sakna exaktheten i de kliniska studierna. De kliniska forskningsmodellerna lämnade alltför många obesvarade biologiska och farmakologiska frågor, förklarar Connie. Hon ville ha mer precisa svar på de biokemiska processer som hon studerade. Detta var något som hon inte tyckte att humanforskningen kunde erbjuda henne på det sätt hon önskade.

Hellre möss…!
Ett och annat ögonbryn höjdes på forskarkollegorna då Connie förklarade att hon hellre ville studera möss än människor. Hon var fast övertygad om att i sina djurexperimentella studier få tydligare svar på sina olika frågeställningar. Hennes förhoppningar skulle visa sig infrias. I sina djurexperimentella studier har Connie kunnat sätta upp sina hypoteser och svaren/forskningsresultaten har inte låtit vänta på sig. Det har blivit en imponerande samling publicerade rapporter.
– Tänk dig, säger Connie, att ha möjligheten att följa sina djur såväl före, under och efter att man exponerat dem för olika stressorer och på samma sätt kunna monitorera behandlingseffekten av en insatt farmakologisk substans. Sådant låter sig inte riktigt göras på samma sätt i kliniska studier – i alla fall inte om det är hjärnan man vill studera. Hos våra försöksdjur har vi möjligheten att över tid studera genexpressionen och följa vad som händer i hjärnans olika signalsystem. Detta ger oss helt andra möjligheter att försöka förstå och förhoppningsvis kunna förklara biokemin bakom sjukdomsförloppet vid en depression. Tro nu bara inte att det är de djurexperimentella studierna som serverar oss alla sanningar, betonar Connie. Samarbetet med både den molekylärbiologiska och kliniska forskningen är ett måste. Dessa tre forskarkategorier tillför såväl varandra som helheten en ovärderlig synergistisk styrka.

En milstolpe – musgenomet kartlagt
Visst undrar väl fortfarande många vad möss och människor har gemensamt. Till det yttre uppvisar knappast de båda arterna några större likheter! Likheterna är mer framträdande på insidan, inte minst när det gäller de fysiologiska och metabola processerna. Nu är det nämligen inte bara det humana genomet som kartlagts i detalj. Sedan några månader tillbaka har motsvarande gjorts för musens arvsmassa – även om detta inte skapade lika stora rubriker. Musen ligger dock i lä med sina ca 30.000 gener att jämföras med människans närmare 40.000. Men hela 99 procent av musens 30.000 gener överensstämmer med det humana genomet.
– Utan tvekan en milstolpe i såväl den medicinska forskningen som för den djurexperimentella forskningen. Det här förklarar till stor del varför vi så framgångsrikt kunnat använda oss av möss som försöksdjur inom forskningen. Härligt att ha fått svart på vitt att homologin mellan människor och möss visat sig vara så stor, summerar Connie Sánchez.