Det forskas för lite!

C G Gottfries

Depression är en störning som drabbar känslolivet. Under senare år har det blivit allt mer uppenbart att känslolivets anatomiska lokalisation är förlagd till frontalloberna. Den förnimmelse av lust eller olust som vi kallar känsla medvetandegörs i frontalloberna. Förnimmelserna d v s känslorna utlöser impulser till hjärnstammen, vilken i sin tur aktiverar neuroendokrina system som spelar på kroppens olika organ för att anpassa kroppen till förväntad ansträngning. Känslan, som bara individen förnimmer, utgör tillsammans med den kroppsliga reaktionen, vilken kan iakttas av en åskådare, det vi kallar emotion.
Stämningsläge benämns ibland bakgrundskänsla och är den förnimmelse av lust–olust vi erfar då vi befinner oss i vila, d v s när vi inte stimuleras av något speciellt. Normalt har vi ett neutralt stämningsläge. Vid depression har bakgrundskänslorna färgats av olust.Denna kan ibland bli så svår att den upplevs som outhärdlig med suicidrisk som följd.
Forskning som presenteras i detta nummer av TransMittorn och som pribelönats, har intressant nog visat att patienter med diagnosen mesial temporallobsepilepsi, och som samtidigt är deprimerade, vid PET-undersökningar har sänkt gluskosmeta-bolism i frontallobernas orbitala och inferiora delar. Dessa delar engageras vid denna form av epileptiska anfall. Förändringarna i glukosmetabolismen kan relateras till svängningar i serotonin-omsättningen. Fynden ger ytterligare belägg för att vissa delar av frontalloberna är engagerade vid affektiv sjukdom.
I detta nummer av TransMittorn finns fler intressanta forsknings-rapporter, några av dem presenterar kliniska forskningsresultat. Sambandet mellan hjärt-kärlsjukdom och depression belyses. Säkert skulle ett samarbete mellan psykiatri och internmedicin inom dessa områden vara fruktbart.
Den gemensamma nämnaren är hypotalamus-hypofys-binjureaxeln och det sympatiko-adrenomedullära systemet. Klinisk forskning är stimulerande men det är uppenbart att den kliniska forskningen är otillräcklig. Det är sannolikt nästan helt omöjligt för AT- och ST-läkare som arbetar på psykiatriska kliniker att få tid för forskning. Dagens sjukvårdssituation ger inget utrymme för vare sig forsknings- eller utvecklingsarbete. Detta är ogynnsamt. De kvalificerade resultat som institutionsforskningen tar fram utnyttjas i alltför ringa grad. Ökad satsning på klinisk forskning efterlyses. Forskningspris är välkomna och stimulerande men det behövs fler.