Demens – inte bara en diagnos Här krävs ett brett vårdperspektiv! Referat av föredrag

Jan Marcusson

Omhändertagande av patienter med demenssjukdom kräver ett brett vårdperspektiv. Den som ser att något inte står rätt till hos en individ har ett ansvar att sätta igång en utredningsprocess. Går man in i en diagnostisk process är det viktigt att redan tidigt inse att det här handlar om ett större åtagande än fastställandet av en diagnos, menar professor Jan Marcusson, Linköping.

Nu finns det olika sätt att angripa hela detta omfattande vårdbehov och vidhängande problematik. Östergötlands landsting intar idag en framskjuten plats när det gäller att arbeta mer strukturerat med dessa frågeställningar. Detta gäller inte bara demenssjukdom, utan de strukturerade insatserna gäller även cancer, hjärt/kärl-sjukdomar och psykiska sjukdomar, berättar Jan Marcusson.

Diskreta signaler
En sänkt kognitiv funktionsnivå kan ha sitt ursprung i såväl demens som icke-degenerativa sjukdomstillstånd i hjärnan. Vid demenssjukdom ger i regel den som insjuknar omedvetet diskreta signaler till omgivningen att allt inte står rätt till. Det kan handla om en tidsrymd på flera år innan den demente själv reagerar på sina symtom. Det allra tidigaste tecknet visar sig i form av närminnesbekymmer, vilket progredierar fram till att förr eller senare upplevas som ett handikapp av individen själv. Ett annat tidigt tecken på demenssjukdom är att maximalkapaciteten påverkas. Det blir allt svårare att med framgång utföra intellektuella kraftprov. Det kan handla om att klara av en svår uppgift framför datorn på kort tid eller lösa knepiga frågeställningar.
Försämrad förmåga att planera, tänka kreativt och hitta lösningar på problem är funktionsförändringar vi sällan reagerar på. Detta utgör också ett tidigt fenomen vid en begynnande demenssjukdom. Dessvärre och något olyckligt associerar vi idag begreppet demens till en långt framskriden sjukdomsbild, där individen har uppenbara problem att klara sig själv, menar Jan Marcusson.
Hur hittar vi då dessa patienter i ett sjukvårdsperspektiv? Här förfogar vi egentligen över ett helt batteri av tidiga symtomdetektorer i form av arbetsterapeuter, psykologer etc. Det visar sig dock nästan alltid vid djupintervjuer att det är de anhöriga som registrerat de första signalerna om att allt inte står rätt till. Även om inte de anhöriga vet vad som är fel så räcker deras uppgifter väl för att vårdapparaten skall reagera och agera. Det har i studier visat sig att anhörigas upptäcktsmöjlighet är lika stor som sensitiviteten i neuropsykologiska undersökningar och tester. Det finns därför all anledning att lyssna på anhöriga som vill förhöra sig om t ex en makes eller makas diskreta symtom.

Kognitiv screening
De kanske mer allmänna frågor som doktorn ställer i samband med att en äldre människa söker vård för någon somatisk åkomma är om sömnen, magen och vattenkastningen fungerar som den skall. Till denna enkla, snabba, mer somatiska inriktade screening skulle kanske några frågor om de kognitiva funktionerna kunna läggas:

Psykiska funktioner
Det kan dessutom vara motiverat att förhöra sig om de psykiska funktionerna, även hos till synes helt friska människor. Nya studier visar nämligen att ca en tredjedel av alla individer som uppnått 70 års ålder har symtom av den art att de uppfyller kriterier för psykisk sjukdom eller demens. Det här innebär att vårdgivare måste vara observanta på dessa symtom även om individen inte söker just för detta. Äldre människor har fler läkar- och vårdbesök än yngre och finns därmed redan i vården. Kontakten finns där redan och det kan knappast ses som försvarbart att inte reagera och agera på dessa äldres kognitiva och emotionella symtom.

Toppen på ett isberg
Situationen i svensk sjukvård idag är sannolikt den att det är toppen på isberget som upptäckts och behandlats, vilket kan utläsas av journalanteckningar om olika insatser.
Varför tar då sjukvården inte tag i detta problem?
Att i samband med t ex en blodtryckskontroll snabbt försöka identifiera begynnande demenssjukdom är kanske inte så lätt. Om patienten dessutom försöker bagatellisera eller tom dölja eventuella symtom blir det naturligtvis ännu svårare.
Det har vidare i studier visat sig att vården inte anser sig ha den fulla kompetens som behövs för att se och agera. Till detta skall dessutom läggas att vårdgivaren ser hela åtagandet en demensdiagnos innebär, vilket kan verka avskräckande.
Det är därför viktigt att det finns väl utarbetade rutiner för ett mer samlat omhändertagande av individer som drabbas av demenssjukdom. Det räcker föga med att fastställa diagnosen efter att ha uteslutit andra differentialdiagnostiska möjligheter, avslutar Jan Marcusson.