Den normala åldersglömskan drabbar var tredje 40-åring Referat av föredrag

Gösta Bucht

Kanske en av flera prediktorer för Alzheimers?

Hjärnans 100 miljarder nervceller med vardera tusentals synapser ger en viss indikation på vad vi cerebralt utrustats med... Denna oerhörda kapacitet med sitt överflöd av nervceller och synapser innebär att ett normalt åldrande inte medför några större försämringar av våra hjärnfunktioner, trots en åldersrelaterad degeneration med upp till 30 procent av vissa strukturer, förklarar professor Gösta Bucht, Umeå.

När vi åldras förlorar vi mellan 5 och 10 procent av vårt totala antal hjärnceller. Det innebär att vi trots allt har mellan 90 och 95 miljarder nervceller kvar vid 80–85 års ålder.
Det som dock kan ställa till problem och besvär är att nervceller som åldras genomgår en viss strukturell förändring. Det handlar här om en degeneration av nervcellernas dendriter, vilket leder till att nätverket med stigande ålder blir allt glesare. Gamla invanda tankebanor kanske inte fungerar längre. Den äldre individen tvingas istället hitta nya vägar för att klara av samma saker som tidigare. Det är bl a detta som gör att minnet förändras hos den åldrande. Det är just den minskande snabbheten som gör att individen kan få problem.
Vissa andra förändringar ses också i samband med normalt åldrande. Det finns ett antal klassiska transmittorer som med åren alla blir mer eller mindre påverkade.

Hjärnans plasticitet
En annan förändring och försämring som ses i samband med åldrande är att hjärnans plasticitet, dvs förmågan att återskapa sina strukturer minskar. Djurstudier har tydligt kunnat visa hur plasticiteten avtar med stigande ålder. Här föreligger en klar skillnad mellan unga och gamla.
Hur påverkar då allt detta oss? Mäter man olika kognitiva funktioner ses vissa förändringar. Eventuellt försämrade funktioner ses tydligast i tvärsnittsstudier. Pågående longitudinella studier visar dock att förändringarna inte är så uttalade som man tidigare trott, förklarar Gösta Bucht.

Primärminnet
Man kan följaktligen konstatera att de normala åldersförändringar som ses i hjärnan ofta handlar om att primärminnet arbetar långsammare.
Hur ser då en begynnande sjuklighet ut? Det finns en övergång som tilldelats ett antal olika benämningar. Det senaste begreppet är sannolikt Minimal Cognitive Impairment. En annan tidigare benämning är godartad åldersglömska, som anses bero på ett förlångsammat arbetsminne. När den äldre inte hinner ta in all information som finns runt honom eller henne uppfattas det som en minnesstörning om individen dagen efter inte lyckas få fram det man var med om dagen innan. Karakteristiskt är dock att inte hela händelseförlopp har gått förlorade, utan att det snarare handlar om detaljer i ett händelseförlopp som man inte kan minnas.
Testas dessa individer med objektiva minnestest ligger de genomsnittligt en aning under sin motsvarande normalnivå. Däremot kommer de inte ner på patologisk nivå. Denna godartade åldersglömska uppvisar ca 30 procent av alla 40-åringar. Betraktar man åldersgruppen 80–90 år uppvisar i stort sett alla denna typ av minnesstörning. Hela begreppet godartad åldersglömska är än så länge inte tillräckligt väl definierat, varför det finns en rad olika sätt att se på detta ”tillstånd”.

Åldersglömska – en prediktor?
Finns det då något samband mellan godartad åldersglömska och risken att senare drabbas av demenssjukdom? Det pågår för närvarande longitudinella studier som försöker kartlägga en eventuell insjuknanderisk i Alzheimer eller annan demenssjukdom hos de personer som uppvisar symtom på godartad åldersglömska. Här behövs dock stora material och individerna bör följas under lång tid för att man skall få något grepp om hur stark prediktor godartad åldersglömska är för senare insjuknande i demenssjukdom, understryker Gösta Bucht.
Om nu tillståndet skulle visa sig vara en prediktor för demens skulle man i så fall kunna lägga ihop detta med andra idag kända prediktorer för en riskbedömning.
De patienter som idag söker vård för bekymmer med minne och emotioner måste utredas för att ett så adekvat och optimalt omhändertagande som möjligt skall kunna erbjudas den enskilde patienten. Först när ett symtom eller symtomkomplex invalidiserar individen betraktas tillståndet som patologiskt. (Den godartade minnesstörningen som diskuterats ovan är i Sverige än så länge definitionsmässigt inte betraktad som patologisk.)